bulimiza.blogg.se

Det är dagar som idag som är mina absolut mest svårhaterliga. Dessa dagar får mig att tappa allt hopp och all självrespekt. Skapar en riktning som känns fullkomligt förjävlig.

 

Sov jätteskönt på eftermiddagen. Somnade ganska snart efter det att jag kom hem och sen vaknade jag runt tre-tiden. Var otroligt trött och visste inte hur jag skulle kunna ta mig upp. Kände mig livlös och känner mig fortfarande livlös. Det är liksom svårt att röra sig. Svårt att hålla ögonen öppna. Svårt att höja en arm, svårt att sträcka sig efter TV-dosan.

Kom upp och tog mig till köket. Noll kontakt med verkligheten. Noll känslor. Noll adrenalin. Noll på allt. Fullkomligt skiter-i-livet-inställd. Sätter på pastavatten och tar kakor från frysen och äter den tredjedelen av min rabarberpaj samt vaniljsås som jag har kvar. Är inte hungrig. Är inte sugen. Inte det minsta. Magen gör fortfarande ont från tidigare dagar men tröttheten gör mig desperat och jag brukar fylla en knappt mottaglig kropp då. I hopp om att ta bort tröttheten. Eller? Hopp om att skapa någonting som inte är NOLL. Skiter i mig själv. Skiter i mättnad, skiter i magont, skiter i trötthet. Skiter i att jag växer och ligger tillslut med en mage som nästan spricker. Tvingas vika en smärtande kropp. Tuggar inte på pastan. Det är så jävla äckligt. Stora tuggor för att bara ta slut på allt. 

 

Fortfarande är allt noll. Jag gör fysiskt ont och kommer inte kunna röra mig normalt förrän imorgon (om jag inte fortsätter då också vill säga).