bulimiza.blogg.se

Jag lever ständigt med en inre kritiker. Hon är den starkaste jag känner. Hon ger sig aldrig och finns alltid med mig. Hennes styrka går i vågor, ibland får hon kraft och tar mig med storm och ibland tycks hon bli svagare (eller är det jag som blir starkare?). Hon lever med mig. Lever i mig. Älskar mig och hatar mig.

Hennes röst är kraftfull och stabil. Ibland orkar jag överrösta henne men alltför ofta vinner hon. Ibland ser jag inte ens någon mening med att ta upp kampen och hon blir jag. Jag försvinner, hon består. Hon tar över och jag tror mig vara för alltid förlorad.

 

Min inre kritiker har varit enormt stark på senaste. Hon har fått mig att krypa och be om nåd på mina bara knän. Hon har fått mig att vilja blunda och gömma mig, så att jag får vila för en stund. Hon kritiserar allt jag gör, varje steg jag tar. Dömer, föraktar och hånar.

 

Idag sa jag emot. Jag gick ut och sprang det första jag gjorde i morse. Jag har sovit dåligt så kraften i benen var nästintill obefintlig. Jag tillät mig att ta det lugnt. Springa i en larvig takt som gör att man kan inte kan kalla löpning för löpning. Tröstade istället för piskade. Intalade mig själv att jag var duktig som gav mig ut trots sömnbrist. Det gör ingenting att det går tungt idag. Det är inte konstigt. Det är jättebra att du kämpar på trots det! Du pressar dig tillräckligt genom att faktiskt vara ute och ta dig runt, du behöver inte tvinga dig mer idag. 

De nedslående orden som smög sig fram i mitt huvud besvarades bestämt och jag försökte att skydda mig själv så gott det gick. Min skyddsmur höll bättre än på länge. Nöjd efter springturen kan jag inte påstå att jag är. Men jag gjorde det iallafall.