Det blir bättre.
Jag mår bättre! Mycket bättre :) Är gladare och mer positivt inställd till livet överlag. Kan bero på att jag har ätit korrekt dos antideppressivt i två dagar nu.
Men det som är positivt med att gå ner i dos är att jag får större lust och behov av att kontrollera mitt ätande (dvs minska mängden). Det blir därför väldigt svårt för mig att motivera en doshöjning. Två delar i mig som slåss om att vinna. Men det går inte att komma ifrån att självhatet tycks öka när jag inte tar min medicin som jag ska. Och glad vill jag ju helst vara faktiskt.
Men det som är positivt med att gå ner i dos är att jag får större lust och behov av att kontrollera mitt ätande (dvs minska mängden). Det blir därför väldigt svårt för mig att motivera en doshöjning. Två delar i mig som slåss om att vinna. Men det går inte att komma ifrån att självhatet tycks öka när jag inte tar min medicin som jag ska. Och glad vill jag ju helst vara faktiskt.
Hade ett snedsteg idag också. Men inget infall till att spy upp skiten igen. Däremot tog jag en springrunda. Det är så otroligt tungt att springa nuförtiden. Blir så ledsen av att inse att min tyngd gör mig långsammare. Blir så ledsen av att inse att jag inte klarar att pressa mig på det sätt jag önskar. Men det är bara att kämpa på. Ska försöka gå upp och ta en springrunda imorgon bitti innan jag går på mitt 29-timmars pass. Måste försöka att få lite luft och röra på mig... Jag behöver det. Mitt psyke behöver det. Min kropp behöver det.
Jag fikade med min ballerina på eftermiddagen. Varje gång jag träffar henne påminns jag om hur mycket jag uppskattar hennes sällskap. Jag tror att hon förstår mig mer än många andra (även om vi i princip aldrig pratar om mig). Eller även om hon kanske inte förstår så känns det som att hon bryr sig om mig. Genuint. Nästan så att jag skulle våga bjuda in henne hit. Fast jag vet inte om hon är intresserad. Och jag vet inte om det skulle kunna skada henne. Eller om det skulle skada mig? Eller om det skulle kunna hjälpa mig? Jag tror jag behöver fler. Jag är i behov av en stöttande trupp. Behöver känna mig skyddad, omringad, ärlig och älskad trots alla mina negativa sidor. Trots alla mina brister. Skulle det hjälpa?
Kvällen spenderades utanför lillstaden med Erik och hans vänner framför hockeymatchen. Mitt livs första hockeymatch. Ganska mysigt tack vare sällskapet... Nu är jag tröttare än tröttast så jag ska snart knoppa.
Så lättad över att sorgen inte är lika tung längre. Hoppas att det håller i sig! Men risken finns att jag faller dit imorgon kväll på jobbet. Det är alltid en superrisk för mig att vara på jobbet under ett dygn. Begränsningar triggar mig och instängdheten och vetskapen om att jag måste befinna mig där under en lång tid kan få mig att tappa greppet. Så många gånger som det har skett...
