Efter stormen kommer lugnet. Eller?
Och så är jag trasig igen. Men lugnare nu. Jag blir lugnare när stormen har lagt sig. Nu är det bara att hoppas på att jag får bibehålla mitt lugn och min tomhet ett tag. Jag orkar inte energitoppar och ångest och hets och äckel och magont och syra och svält och tvång och hat. Jag är så obeskrivligt trött. Jag orkar inte mitt liv. Jag orkar inte mitt huvud och framförallt förstår jag inte hur jag ska kunna ta mig ur min eviga rondell. Den saknar utfart. Så trött.
Det är snart sommar. Jag brukar gå in lite djupare i min matvärld när sommaren närmar sig. Jag påminns om kroppen som måste kläs av för att klara värmen. Den ska plötsligt visas. Och så ska man njuta, vara glad, umgås. Bli brun, hälsosam, trivas, älska, skratta. Jag påminns om missnöjet. Jag påminns om den eviga kampen, min eviga längtan, mitt eviga misslyckande.
Jag är så trött.
Jag är så ledsen.
Jag är så arg.
Hela världen gungade igår kväll och inatt. Snurrandet, smärtan, illamåendet, svettningarna, frossandet, darrningarna. Magen ut och in. Kroppen upp och ner. Min kropp hatar mig just nu. Jag hatar dig också! Fitthelvetesluder att jag ska vara i detta ovärdiga. Ständigt ständigt ständigt. Tar det aldrig slut!? Jag vill ju inte. Jag orkar ju inte. Så trött.
