En blandning av igår och idag.
Ta mitt liv. Ge Vera hennes man och ta mig istället. Världen blir finare då. Jag är inte tillräckligt fin för detta. Inte tillräckligt fin för den här världen. JAG GÖR SÅ ONT. Jag begriper inte vad det är som stör. Förstår inte vad som händer. Fan. Fan alltså. Ingenting finns. Ingenting finns. Jag kan inte vara på riktigt. Det måste vara så att allt är en dröm. Att jag vaknar imorgon bitti och att allt då är över. Klart. Ingenting kvar. Avslutat.
IZA, DET VAR EN DRÖM
Jag vaknar trött på jobbet men med en inneboende mildhet och ödmjukhet, bugande inför livet, svansen mellan benen, öronen slokande, gnyende. Jag har bilden så tydligt framför mig. Känslan så glasklar. Allt och ingenting bor i min kropp.
Jag skrev så pennan glödde igår. Jag skrev för att ventilera, för att tänka, stanna, rensa. Funderade om och om igen på om det vore bättre att faktiskt inte använda bloggen mer. Att inte bjuda in. Att gå tillbaka, ta tillbaka. För frågan är om detta hjälper någon. Hjälper det mig? Stjälper det någon annan? Men jag fortsätter det jag har påbörjat. Tänker inte retardera riktigt än.
Mitt äckel översköljer mig. Jag drunknar. Simmar i ett hav fullt av övermäktiga vågor. Längtar efter stillhet. Längtar efter hopp. Längtar efter det jag aldrig kommer att uppnå. Längtar efter någonting nytt. Längtar. Saknar. Längtar. Saknar. Möt mig! Ställ dig framför mig. Ifrågasätt. Säg att du hatar. Säg att du älskar. Säg vad du hatar. Säg vad du älskar.
Ditt lilla fittluder. Du har gjort det igen. Ätit djuriskt, rebelliskt, maniskt. Målinriktad, stressat. Med toaletten som slutgiltigt mål. Varför? Vad håller du på med? Du gråter och du ropar på hjälp. Det går inte. DU ÄR FÖRLORAD. Din mage växer och dina lår skapar valkar. Jag skäms över att bo i din kropp.
Jag hann inte till min matlåda igår. Det gick inte. Det blev som det blev. Jag har inget behov av att gå in på detaljer. Den som vill veta får fråga. Jag orkar inte. Men jag delar med mig av några av alla de ord jag skrev igår. För jag tänker att det kanske kan förklara. Skapa förståelse för det oförståeliga. Hjälpa mig att förklara för mig själv om inte annat. Processa. För jag har så svårt att få ihop alla olika delar i mig. Så svårt att förstå hur jag någonsin ska kunna bli till en enad människa.
Orkar jag? Nej. Jag orkar inte. Jag lägger band på mig själv inför andra för att jag inser att min "dramatik"säkerligen kan få folk att vilja himla med ögonen samt förakta och förlöjliga mig. Och det räcker med mitt eget förlöjligande. Det räcker med mitt eget förakt. Jag vill inte att ni ska se på mig genom mina ögon.
Ni behöver inte se mina piskslag. Det finns ingen anledning. Idag är en ny dag. Med mildhet och ödmjukhet. Med stillhet och tomhet.
♥ Vackra kvinnor luktar rosor. Inte fett, socker och magsyra ♥
