Ett litet avbrott
Jag har haft två dagar utan hetsätning nu. Det är en bra sak. Tankarna har dock inte varit helt lätthanterliga. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har haft en dag då jag inte har reflekterat och varit uppstressad över detta med mat och kropp. Det känns väldigt sorgligt men går inte att förnekas. Antingen tänker jag på hur/om jag ska släppa loss mitt inre otillfredsställda monster eller så tänker jag på hur jag bäst ska undvika mat eller så försöker jag äta "normalt" med ständiga tankar och rädslor kring hunger, mättnad och möjlig kontrollförlust. Jag slappnar aldrig av. Är aldrig orädd och tillfredsställd. Laddningen vill aldrig släppa, men den har naturligtvis olika grader från dag till dag.
Trots att jag inte har tappat min kontroll de senaste två dagarna, så har jag varit ganska laddad. Igår trodde jag mig vara förlorad på kvällen. Jag höll mig till kaffe och snus på förmiddagen. Och en banan till frukost. Ville hålla nere matintaget eftersom att jag vräkte kvällen innan (visserligen en relativt liten mängd eftersom att jag bestämde mig för att kasta upp det igen men känslan av maktlöshet, att inte själv kunna välja, satt kvar i mig). Tänkte att jag skulle äta en matlåda som sen lunch och det hade samvetet inte klarat av om jag hade ätit "ordentlig" frukost också.
På eftermiddagen bakade jag rabarberpaj och lagade vaniljsås till mina vänner. Funderade hela dagen på hur jag skulle göra för min egen del. Skulle jag ta paj med de andra? Eller kanske äta matlåda innan de kom? Eller både och? Vad vore smartast? Minst riskabelt? Bestämde mig för att ta lite paj för att inte verka ohövlig och helt enkelt se den pajbiten som min middag. Åt paj. Det var gott. Om jag var avslappnad när jag åt den? Om det kändes bra? Nej, jag åt med uppspärrade nervösa ögon, rädd att väcka det bottenlösa. Rädd att bli sedd som onyttig i mitt pajätande. Men om jag inte hade ätit paj med de andra så hade jag istället oroat mig för deras tankar gällande mitt icke-ätande. Ständigt denna spänning och oro. Allt kretsar inte kring dig Iza!
Jag väntade på att alla skulle gå så att jag kunde fortsätta i min ensamhet. Jag ville tömma allt. Samtidigt önskade jag att de aldrig skulle gå, så att känslan skulle försvinna, så att tröttheten skulle ta över och tillåta mig att vila.
Erik stannade till tolv och vi tittade på Criminal Minds. Jag lade mig nära. Tänkte att det kanske skulle kunna lugna mitt olugn. Det hjälpte mig lite. Jag borstade tänderna direkt när han gick. Klarade av att motstå och gick och la mig.
Idag har det varit lite samma visa... Har tänkt mycket på var/när/hur jag ska äta men lyckats hålla mig i schack. Allt är en övning och en utmaning för mig. Som när jag valde att ha på mig byxor hela dagen. På förmiddagen safeade jag genom att ta på mig en topp som är lite längre. Sen bytte jag kläder. Tog ett linne och en lite längre spetskofta. Visste att jag skulle känna mig obekväm. Det gjorde jag. Hela tiden. Tänkte på vad de jag hade runt omkring mig tänkte. "Varför har hon på sig sådär tajta kläder när hon ser ut som hon gör? Vad pinsamt"
När jag tittar i spegeln så vet jag inte vad jag är. Jag vet inte om jag är ful eller fin. Tjock eller smal eller normal. Vet bara att jag är fel. Att det känns fel och att jag inte vet hur det ska kunna kännas rätt. Behöver någon bredvid mig. Behöver jämföra. Behöver en skala. Där någon pekar ut mig. Så att jag vet. För jag vet inte. "Iza, här är du. Den här formen och storleken har du. Det här är fult och det här är fint. Såhär ska du tänka och såhär ska du tycka. Såhär tänker alla andra och såhär tycker alla andra."
Nu kan jag inte bestämma mig. Skit också. Nu vaknar det inom mig igen. Hatet och äcklet och sorgen. Vet faktiskt inte hur jag ska göra. Vet inte om jag orkar kämpa emot. Iza. Att du ens funderar betyder att du fortfarande tänker klart och att det fortfarande finns hopp för den här dagen. Släpp inte. Släpp inte. Släpp inte.
