Förtvivlade svängningar
Ögonen faller ihop och benen är enorma i mina tajta byxor. Jag klär inte i byxor. Önskar att jag hade en "jeanskropp". Ser man ut som jag gör nu bör man inte klä sig i tajta byxor. Kroppen är för kompakt. När jag är 10 kg mindre så klär jag ganska bra i byxor. Då ser jag "stark" ut. "Slank" kommer jag aldrig att bli hur mycket jag än vill.
Det hoppar så i min kropp. Nu är jag ledsen igen. Nu gör huvudet ont. Nu vill jag bort, bort, bort. Sitter på jobbet och ska vara kvar till 16 imorgon. Mitt ansikte ser ut som en dålig dag i Bagdad. Min kropp ser ut som ett jordklot. Om vi ska hålla oss till geografiska beskrivningar vill säga. Gråt gråt gråt gråt. Varför varför varför varför? Det gör ont. Varför? Jag saknar. Varför? Jag är ensam. Varför? Jag förstår inte. Varför? Jag är en hoppedocka. Kastas mellan himmel och helvete och allt därimellan. Jag vill skrika. Men ingen hör mig. Vad är det här? Vad kallar man det här? Vet inte vad det är jag behöver just nu så jag tänkte att jag provar att sätta mig ner och skriva och så ser jag om jag kan luska ut vad felet är.
Bad jag inte nyss om ursäkt för mitt beteende? Bad jag inte om ursäkt för min negativa energi? Vad är då detta? Är detta negativ energi? Jag vet inte. Varför? Vill ha en kram. Helst av någon som inte vill ge mig den. Jag har svårare för kramar som jag blir tilldelad av någon väntad. Längtar efter dem jag inte kan få. Tryggare? Fegare?
Det snurrar i huvudet. Det dunkar i huvudet. Jag saknar C. Saknar M. Saknar E. Saknar A. Saknar S. Saknar B. Saknar Å. Saknar A. Saknar I. Jag saknar. Saknar mamma. Mamma var nyss här. Och jag uppskattade inte ens hennes sällskap. Jag kände mig tjockare. Som att jag växte under den timme hon var här. Hon har ingen aning om att allt går åt helvete. Hon har ingen aning om att allt har gått åt helvete ändå sen årsskiftet. "Du är så duktig Iza, vilket jobb du gör". Du skulle bara veta. Förlåt mamma. Minns inte senast jag åt som jag tydligen "ska". Matschemat snurrar i huvudet på mig. Det schema som jag inte följt sedan nyår. Det schema som ätstörningsenheten säger att man ska följa. Det som ska vara min räddning ur dåliga matbeteenden och dåliga rutiner. Det som jag inte lyckats hålla mig till mer än några dagar i sträck. Har inte ens varit i närheten av schemat de senaste månaderna. Vill jag det?
7-8 Frukost (ordentlig, t ex gröt och macka, yoghurt med musli och macka osv)
9-10 Mellanmål (en frukt)
12-13 Lunch ("vanlig", typ kostcirkeln)
15-16 Mellanmål (en mjuk macka med pålägg)
17-19 Middag ("vanlig", typ kostcirkeln)
20-21 Kvällsmål (en mjuk macka med pålägg)
Utöver detta ska två glas mellanmjölk drickas.
Herregud. Det vrider sig i magen på mig! Jag klarar inte det där!!! Fan, fan, fan, fan. Min kropp förblir fet om jag äter sådär. Men vadå? Jag är ju fet nu också och inte fan blir jag smal så vad är skillnaden? Skillnaden är att jag inte kan tycka att jag (i egenskap av för tjock person) bör äta på det där viset. Jag skulle skämmas för mig själv. Skäms jag inte nu? Jo, jag skäms nu. Men herregud, hur ska jag kunna motivera mig till äta sådär? Jag kan inte äta sådär. Nu vill jag gråta igen. Skit också. Vad är felet på mig? Jag är så ledsen. Varför är jag så ledsen? Nu känner jag hur hjälplösheten växer inuti igen. Åh nej. Åh nej. Åh nej. Vet ni? Min kropp lyder aldrig mig längre. Den gör som den vill. Kan gå upp i vikt av att äta ingenting. Kan falla ihop trots att den är näringsfylld. Den vill inte mer.
Varför kan jag inte få lämna mitt huvud? Bara lämna det på gatan. Ingen orkar med mitt huvud och mina tankar. Ingen orkar med mina ständiga svängningar. Ingen orkar min ständiga dramatik, min sorg, min uppgivenhet. Ingen kan hantera mig. Vart är mina tårar? Jag saknar. Varför? Hjälp mig? Men det finns ingen hjälp till mig.
