Fyra hörn och en knut
En gårdag. Idag. En morgondag.
Det är tillfällen som idag som ligger närmast hopplösheten. Närmast självföraktet. Närmast äcklet. Tror jag iallafall. Det är tillfällen som detta som tröttheten och sorgen och hatet är som värst. Det har många gånger varit värre än såhär så jag borde egentligen finna tröst i det. Och det gör jag. Men den trösten är minimal. Framförallt kan den trösten inte göra någonting åt det faktum att jag har lungor som knappt kan luftfyllas på grund av en överdrivet och osunt gödd mage. Den trösten tar inte bort mitt korta, kalla, avhuggna sätt att tala till mamma i telefonen. För jag tänker hela tiden; jag orkar inte kontakta den verklighet som har med mitt liv att göra just nu. Vill inte svara på frågan "hur mår du?" och inte heller orkar jag besvara frågan "hur hade ni det igår?". Orkar egentligen inte ens lyfta luren och säga hej. Men det gör jag. Säger att jag har mycket på jobbet just nu (för det är här jag befinner mig) och att jag inte kan prata. I korta stunder kan jag lura henne. Pratar hon med mig längre så förstår hon. Men idag avledde jag all möjlighet till genomskådning. Det har jag faktiskt gjort väldigt länge nu. Jag orkar inte att veta att hon vet.
Vi hade lite vinkväll igår. Jag och ett gäng människor. En blandad skara. Jag hade haft en känslomässigt stressig dag med flyktiga tankar och jag var för trött för att försöka få alla att trivas och lära känna varandra. Fokuserade mest på nykomlingarna. Dessutom hade jag känt mig som full hela dagen och när alkohol väl kom in i min kropp (som inte hade försätts med middag), så blev min ork till fokuserande än mindre. Och min förmåga att till de nyktra i sällskapet bidra med någonting vettigt minskade. Så jag tydde mig till dem som var ungefär på min nivå.
Jobbar dygnspass. Började 14 och går av samma tid imorgon. Sovande jour. Det kändes ganska bra i början av dagen. Jag kände mig lugn. Fick väl tre vakna timmar innan jag förstod att jag återigen skulle vara förlorad. Och jag visste att kroppen och viljan skulle kräva den kränkning som för mig är den värsta. Det totalt respektlösa som inte tar hänsyn till illamående, mättnad, smärta och svullnad. Trodde först att jag skulle kunna komma lindrigt undan. Trodde att jag skulle stoppa mig och få ett infall att mirakulöst få maten att komma upp samma väg som den kom ned. Men jag fick tydligen inte rädda mig själv idag- Idag skulle det fortsättas. Och smärtan och äcklet skulle tvingas kvar i kroppen.
Jobbar dygnspass. Började 14 och går av samma tid imorgon. Sovande jour. Det kändes ganska bra i början av dagen. Jag kände mig lugn. Fick väl tre vakna timmar innan jag förstod att jag återigen skulle vara förlorad. Och jag visste att kroppen och viljan skulle kräva den kränkning som för mig är den värsta. Det totalt respektlösa som inte tar hänsyn till illamående, mättnad, smärta och svullnad. Trodde först att jag skulle kunna komma lindrigt undan. Trodde att jag skulle stoppa mig och få ett infall att mirakulöst få maten att komma upp samma väg som den kom ned. Men jag fick tydligen inte rädda mig själv idag- Idag skulle det fortsättas. Och smärtan och äcklet skulle tvingas kvar i kroppen.
Ditt lilla äckliga fittluder. Fy fan vad vidrig du är. Fylld av fett och fylld av socker. Ingen vill se, ingen vill känna. Göm dig din feta horunge och kom fram först när du har en kurrande mage som inte fått mat på ett bra tag. Ha! Undrar om jag verkligen tänker låta dig vila nu... Tror du att du har kommit undan? Att du är klar för kvällen? Du kan ju alltid hoppas.
Den där enorma törsten som man drabbas av efter ett rejält fall har redan ramlat över mig. Den där törsten som inte på långa vägar kan jämföras med vanlig törst. Plötsligt vill kroppen (som vanligtvis inte alls är sugen på vätska) ha enorma mängder vatten. Kan det inte få räcka då? Herregud. Jag hoppas att jag får vila nu. Jag orkar inte fortsätta. Jag orkar ju knappt stå! Orkar knappt titta. Hur ska jag orka rota i skåp? Hur ska jag orka vara kreativ för att finna något som fyller till bredden? Kan vi inte bestämma att lidandet räcker för idag? Kan vi inte bestämma att vi inte ska kränka mig mer?
Du är verkligen ett misslyckande. Och så ska du gå runt och "gnälla" och "grina" nu också?! Ha! Vem fan tror du att du är? Tror du att du, som 23-åring, ska slippa undan ansvaret för dina egna vidriga handlingar? Som man bäddar får man ligga Iza. Du har gjort detta förr. Du vet vad det här går ut på. Du kan inte spela oskyldig. Du är och kommer alltid vara vidrigare och mindre värdig än de flesta andra på denna jord.
Du är verkligen ett misslyckande. Och så ska du gå runt och "gnälla" och "grina" nu också?! Ha! Vem fan tror du att du är? Tror du att du, som 23-åring, ska slippa undan ansvaret för dina egna vidriga handlingar? Som man bäddar får man ligga Iza. Du har gjort detta förr. Du vet vad det här går ut på. Du kan inte spela oskyldig. Du är och kommer alltid vara vidrigare och mindre värdig än de flesta andra på denna jord.
Sluta nu. Jag orkar inte. Jag måste samla ork till att åstadkomma det som behöver åstadkommas på min arbetsplats. Saker ska skötas. Jag kan inte ta den här kampen nu. Det räcker. Det här måste räcka. Jag gör ju för fan ont inifrån och ut, hur kan inte det räcka!?
