Hon fick mig att fundera.
"Du måste gå runt och känna en oerhörd hjälplöshet? Eller hjälplöshet kanske inte är helt rätt ord..."
"Jo. Hjälplös är ett ord du kan använda (hon vet hur petig jag är med ord). Jag använder det väldigt ofta själv. Det bor i mig och är en del av mig"
"Finns det något sammanhang du inte känner dig hjälplös?"
Vilken bra fråga. Jag har faktiskt inte funderat på den. "Jag vet inte"(ett svar som är ständigt återkommande i min terapi).
"Hur är det med musiken? Känner du dig hjälplös då?"
(återigen) "Jag vet inte".
Jag vet faktiskt inte... Det kanske jag inte gör? Det är så olika. Ibland känner jag mig jätteosäker, liten och hjälplös i musikaliska sammanhang, men ibland känner jag mig nog ganska lugn. Lugn och icke-hjälplös. Jag borde försöka pyssla mer med musik. Sitta med mig själv, gitarren, orden och rösten. Men kreativiteten och tron på mig själv går precis som allt annat i vågor. Kanske ska jag börja försöka sätta mig ner iallafall? Tänk om det kan få mig att bryta?
