I min Konsumkasse
4 bananer
müsli (crunchy banana chocolate)
bröd (skogaholms "fröfria")
kesella vanilj
lösgodis (halvt kilo)
ballerina "mumsbit"
rysk yoghurt
spraygrädde
1 l röd mjölk
0,5 l glass
5 dl vispgrädde
honungsyoghurt
(Stor Loka vattenmelon som jag hade köpt innan och bregott har jag hemma. Annars är detta nästan alltid med på inköpslistan)
Jag är ordlös. Vad ska jag göra nu?
Jag var så trött. Ringde mamma och ville att hon skulle förklara för mig varför min hjärna inte ville fungerar. Varför jag bara var orsakslöst låg. Hon var på promenad med en kompis när jag ringde. Hon ringde upp senare. Sa att jag nog behövde sova. Men jag har sovit massor. Hon sa att jag behöver nog sova mer. Och vara ensam. Bara vila med mig själv i soffan framför tv:n. "Du är i relation hela tiden, du blir trött av det". Hon har rätt. Jag blir trött av att vara med många olika människor som byter av varandra. Men det ger mig även periodvis massor av energi.
När mamma säger att jag ska åka hem till mig och vara ensam och se någon bra film i sängen så vet jag att det aldrig kommer att räcka. Jag vet att jag behöver mer för att slappna av. För att uppnå ett fullkomligt lugn behöver jag en fylld matkasse. Tid. Mörker. Tv. Ensamhet. Det är ju just därför som jag drog mig för att "vila". Vi la på. Jag funderade på om jag skulle sms:a henne och säga sanningen. "Mamma, om jag åker hem nu så vet jag att jag kommer behöva köpa med mig massa skit för jag klarar inte att ensam bara vila framför tv:n. Inte idag iallafall. Så jag vet inte hur jag ska göra. Hur ska jag göra?". Men jag orkade inte. Orkar inte ta med henne. Orkar inte göra henne ledsen. Hon vet ändå inte hur hon ska reagera. Hon tror att det går bra för mig och det kan hon få fortsätta tro. Det känns bäst så för hon förstår ändå inte. Förstod hon så skulle hon veta att det går långt ifrån lysande.
Jag kände mig nöjd och lugn. Som ett "äntligen". Jag hade inget hetsbehov. Ville mest äta dåliga saker med mig själv framför tv:n. Fyllde min varukorg. Skammen i affären var inte så stor för jag hade inte adrenalinet igång. Den jagade hetsblicken var inte påslagen. Jag gick till kassan. Lade upp varorna i en ordning så att det skulle se relativt "normalt" ut. Bröd, bananer och müsli och yoghurtar kan tas för frukost. Varva det lite snyggt med godis, kakor, glass och grädde. Inte helt uppenbart.
"Har du provat den här?" säger den rara tjejen i kassan och pekar på min banan- och chokladmusli.
"Nej, det har jag faktiskt inte (och det har jag faktiskt inte. Många andra men inte den) men den är säkert god. Jag gillar både banan och choklad. Men den är ju inte så nyttig kanske. Mest socker. Fast jag handlar inte särskilt föredömligt i övrigt heller idag" svarar jag käckt med ett leende. Var jag tvungen att förklara mig? Jag håller mig lugn. Fortfarande avslappnad.
"Man lever bara en gång, återkom gärna när du provat den!"
"Absolut" svarar jag och ler tillbaka. Packar snabbt ner varorna så ingen annan ska hinna se vad jag handlat.
"Ha det så bra!" säger jag till tjejen som ler sitt största leende. Hon kan inte ha förstått. Sicken tur.
Någonting hände på vägen hem. Jag som skulle äta under relativt kontrollerade former gräver i påsen innan jag kommit hem. Slänger av mig skor och tröja och trycker i godisbit efter godisbit. Fortsätter. Tuggar samtidigt som jag drar ner persiennerna. Tuggar samtidigt som jag slår på tv:n. Tuggar samtidigt som jag packar upp min matkasse. Fortsätter. Så blev det med mitt i huvudet uppmålade lugna, "mysiga" ätande. Fan. Skålar töms. Godispåsen sjunker.
Jag som var så otroligt trött. Tröttheten försvinner när jag ägnar mig åt det jag gör allra bäst. Hetsblicken slås på och tuggandet är frekvent. Bara jag och maten och friheten.
Stoppar mig ganska snart. Det här blev inte som jag hade tänkt. Fingrar i halsen, gegga i toan. Bra Iza. Du stoppade dig iallafall. Det var bra. Annars hade du forsatt tills ingenting fanns kvar. Jag blir ledsen.
