Iza är en människa.
Det är känslan jag vaknade med idag. Jag är någons vän. Jag är någons medmänniska. Jag älskar mina vänner. Jag värnar om mina medmänniskor. Så någon älskar mig, någon värnar om mig. För precis som alla andra så är jag en människa. En människa som faktiskt försöker att göra sitt bästa och som försöker att älska utan gränser och tvång.
Iza är en människa. Jag är ödmjuk idag. Jag har haft några lugnare dagar. Mindre självhat. Färre tankar på mat (lika mycket kroppstankar men de är lättare att hantera när de inte omringas av mat och träning).
Så otroligt och evinnerligt tacksam för att det kommit en liten vändning. Lite mer energi och lite mer kärlek gentemot mig själv. Jag uppskattar det galet mycket varje gång det sker. Fångar och försöker att förstärka. Finns det en fin tanke så kan jag skapa fler. Fina tankar som stärker mig. Som gör mig till en helare människa.
Hej Iza och välkommen tillbaka för en stund. Jag har saknat dig. Trott att du var för alltid förlorad ♥
