bulimiza.blogg.se

Jag kämpade inte emot så jag har egentligen ingenting att gråta över. Jag orkade inte argumentera emot mitt inre behov. Inte ens lite. Jag bara lät mig sköljas med. Det blir så ibland. För man blir så trött på det ständiga kämpandet. Så evinnerligt trött.

Jag drog ut på det in i det längsta. Tänkte att kanske, kanske, kanske kan jag stå emot om jag bara låter det ta tid så att det kan passera. Helvetes jävla liv. Helvetes jävla kämpande. ALLTID ska jag tänka på att äta vs att inte äta. Vad jag ska äta, vad jag inte ska äta. När jag ska äta, när jag inte ska äta. När jag ska stå emot, när jag inte ska stå emot. Kan jag SNÄLLA få använda min hjärnverksamhet till någonting annat!?

 

Jag har haft ett gäng konstiga och otroligt jobbiga dagar. Levande död. Som ett litet kolli. Trött, trött, trött. Avstängd men samtidigt ledsen och sorgsen och ännu mer TRÖTT. Ännu mer ledsen. Alla osynliga tårar som samlas inuti håller på att dränka mig inifrån. 

 

Igår sov jag hela dagen. I förrgår hjälpte jag S att förbereda inför grillkväll. Grillkvällen blev trevlig men jag kunde inte tänka på någonting som inte rörde maten jag hade ätit, skulle äta, hade möjlighet att äta, samt hur tjock och ful jag riskerade att se ut i diverse vinklar. Jag blir så ledsen över att det verkligen är såhär mitt liv ser ut. Det är så otroligt ovärdigt att ständigt titta hur mycket magen utbuktar när man andas in. Hur stora låren blir när man sitter i en särskild vinkel. Hur stora armarna blir om man trycker dem mot sin egen kropp. Hur man måste hålla upp huvudet för att vara rädd att det annars ska skapas massa fula valkar. Det var en tuff kväll. Jag försökte att slappna av och jag försökte att känna mig lugn och stabil och trygg. Försökte ha tilltro till min egen sociala förmåga och lita på att alla dumma tankar bara finns i mitt huvud. Att allas nedvärderande tankar om mig inte är sanna, inte på riktigt.

Det blev för mycket och jag gick iväg många gånger till toaletten för att vila. Tog på mig köksansvaret för att i smyg äta rester överallt och ingenstans. Usch vad vidrig du är Iza! Ja, jag vet... Tryckte i mig fort fort fort så ingen ser. Livrädd att bli påkommen och därför ständigt på min vakt för nya ljud och rörelser. Vart är tjockis-Iza? Hon står naturligtvis i sin ensamhet i köket och slickar skålar och äter med smutsiga fungrar. 

 

Under den största delen av kvällen funderade jag på hur det såg ut i mina skåp hemma. Vad skulle jag kunna äta när jag kommer hem? Fan. Jag vill ha chips. Undrar om jag kan lyckas smussla med mig en chipspåse när jag åker härifrån. Väskan är för liten. Helvete också. Plastkasse kanske? Kommer fram till att det hela är för riskabelt och istället fortsätter jag att planera med det jag tror mig ha hemma. Drar ut på tiden. Äter så fort jag får chansen och förbannar mig själv varje gång jag sträcker mig efter något ätbart bland människors seende ögon. Men sluta gräva i skålarna då äckliga person! Det är ju bara du som äter! SLUTA ÄTA! Men fingrarna lyder inte. Munnen lyder inte. Jag sträcker mig till skålarna gång på gång på gång. Skammen inuti är enorm. Känner mig smutsig och äcklig vid varje rörelse och tror att alla tittar och tänker på mig och mitt ständiga jävla tjocksmockebeteende. 

 

Åkte hem vid 2. Tryckte i mig lite av det jag i mitt huvud planerat. Somnar med värkande, svullen mage. Vaknar med värkande, svullen mage runt 11. Känner mig alldeles trött, förvirrad, svimfärdig, äcklig, ovärdig och ledsen. Går direkt in till köket. Trycker i mig något i ren protest och lägger mig sedan igen. Sover non-stop fram till 18.15. Äter inte något mer och sover hos grannen för att inte falla ytterligare en gång.

 

Idag har varit lika kämpigt. Begravning på dagen. Ingen mat, bara lite kaffe på morgonen. Vid 15.30 åkte jag till ett ICA och inhandlade hetsmat. Fast jag egentligen inte orkade ett maraton. Försökte att trigga igång adrenalinet i bilen på väg hem men det var lönlöst och jag gav därför upp. Sov i dryga två timmar.

Nu på kvällen blev det film och 1,5 glas rödvin hos Erik med A som är hemma i helgen. Jag drog ut på det ända till nu. För jag visste vad som väntade om jag gick upp till mig. Jag visste, och jag orkade inte. Den smärtsamma medvetendenheten som får mig att vilja blunda och vakna till ett annat liv. Jag försökte att samla mod till mig. Försökte samla kraft till att säga som det var till älskade grannbror. Erik, är det okej om jag drar mig kvar här? Jag kommer att fucka-ur om jag ska gå hem till mig själv... Men jag vågade inte och ville inte trycka mig på. Så nog fan tog jag slut på allt det som inhandlades tidigare idag. Mina ögon ser i kors. Jag orkar knappt andas. Jag måste sova.