bulimiza.blogg.se

Jag borde sova. Men tankarna snurrar och jag vill prata. Och då fungerar det väldigt bra att skriva här. Här får man någonting sagt. Någon lyssnar.

 

Jag är trött. Jag är hungrig. Men för rädd för att börja äta på någonting nu - börjar jag så kanske jag aldrig slutar. Och imorgon kommer att kännas bättre om jag sover nu. Jag tränar på att sova med hunger. Det är bra träning för mig. Tänker att min hungerrädsla kanske kan tyglas på det viset?
Följde precis Carre hem till sig. Det var kallt om benen. Mina grodben. Eller är kycklingben bättre? Blaffigt och fult formade är vad jag ser framför mig. Som två stora ovaler placerade på varandra, ihopbundna av ett knä. Är grodben en bra beskrivning då?

 

Jag har dåligt samvete. För jag sa till Erik att jag kan få en stark lust att slå honom. Hårt. Det är ju jättetaskigt! Även om det är så jag känner så är det absurt och elakt. Men jag vill ju krama honom samtidigt. Pussa på kinderna och krama om och slå. Det är en känsla jag känner igen. Jag brukar kunna känna så inför vissa människor. Tror även att jag kanske känner så inför mig själv? Eller nja. Jag vill inte krama, slå eller pussa mig själv. Däremot vill jag nog bli pussad på, kramad och slagen. Allt i en salig röra. Allt ska vara rörigt och oförståeligt. Är det förvrringen jag vill åt?

 

Jag vill bli kramad. Av någon som inte vill krama mig. Jag vill bli älskad. Av någon som inte vill älska mig. Så är det alltid. Vilja ha det man inte kan få. Det är tryggt. Och det är fegt. Ett lätt sätt att känna starka känslor. För det är enkelt att känna starka känslor inför någonting som inte kommer att kunna ske. Längta efter någonting man inte kommer att få. För när det väl sker så vill man dra sig ur. När man väl får så vill man inte ta emot.

 

Allting är dubbelt. Det finns Iza. Och så finns det Iza.