bulimiza.blogg.se

 

Jag vill inte vara en av dem. Vill inte vara en av alla jag läser om. Vill inte vara den där tjejen man lider med, tycker synd om, ser som icke-fungerande. Jag vill inte sätta mig i den kategorin. Eller? Är det inte precis det jag vill? Placera mig där för att en gång för alla placera om mig?

 

Vem vinner? Den med mest självhat vinner. Den är bäst på att vara sjuk. Kan man inte vara frisk så vill man vara bäst på att vara sjuk och kan man inte vara det så är man ingenting. Då är man en förlorare i det verkliga livet och i det dramatiska psyklivet. Placerad ingenstans. Värde = 0. Platsar inte i någon värld bara för att man inte vill placera sig i någon av dem. För ingen känns rätt. Att kalla mig frisk känns fel. Att kalla mig sjuk känns fel. Vill inte ge mig den bekräftelsen som diagnosen innebär. Är inte värd det. Inte tillräckligt duktig på att leva upp till vad som krävs för att tillhöra den gruppen. Är inte tillräcklig för att vara varken frisk eller sjuk. Så då är jag ingenting. Den värsta sorten. Den vidrigaste sorten. Den mest betydelselösa sorten. Det mest otillräckliga sorten. Den SÄMSTA sorten. Japp. Jag suger. Och just nu suger syran i magen på ett sätt som får mig att vilja ta en kniv och hugga sönder allt. Jag gråter och gråter och gråter. Som vanligt utan tårar. Fan. Vill äta obegränsat. Vill äta snabbt, snabbt, snabbt och sen spy. Fylla och tömma. Jag gillar det omedelbara tömmandet mer och mer. Då blir fyllandet mindre verkligt och respekten ökar. Det är snällare. Det måste ju vara ett bra tecken? Att jag vill vara snällare?

 

Jag kämpar massor just nu. Slår in i huvudet att detta är känslor. Att känslor går över. Att skriken snart dämpas och att gråten snart försvinner. Det är så svårt!!! Vill att någon kommer hit och stoppar mig. Blir mitt hinder. För jag har så svårt att vara mitt eget. Skit skit skit skit. Iza, stå emot.

Man kan inte lämna någonting man aldrig har varit i. Med den känslan kommer jag ständigt undan. Säger till mig själv att "detta är tillfälligt och osant och därför ingenting ohälsosamt och sjukligt som du behöver göra dig av med". Då kan jag fortsätta. Finns inget problem och därför ingenting att förändra. Därför blir det så absurt och dubbelt när jag intalar mig själv att stå emot. Stå emot vad liksom? Jag orkar inte.  Allt är som vanligt en salig röra. Fan. Jag vill gå till köket. Jag vill att någon kommer och stoppar mig. Fan.  Jag vill gå till köket. Jag vill att någon kommer och kedjar fast mig vid sängen. Fan. Jag vill gå till köket. Jag vill att någon kommer och bara finns. Fan. Jag vill gå till köket.