Min övriga dag
Jag har haft en ganska bra dag idag. Hela första halvan var riktigt bra förutom att jag kände mig disträ - lite bortkopplad. Och man ska vara glad och tacksam för det! Jag ÄR glad och tacksam för det. Vet egentligen inte när det vände. Vet inte ens om det vände. Jag mådde faktiskt inte särskilt dåligt. Det har jag inte gjort på hela dagen. Bara lite sorg sådär som jag kan ha. Ingenting mer med det. Men det blev ju som det blev iallafall...
Jag var modig. Tror jag. Men modet gjorde mig ingenting gott. Tvärtom blev jag än mer nedslagen och kände mig än mer ledsen, äcklig och misslyckad. Grannen frågade om jag ville följa med och lämna hans jobbil. Detta efter mitt snedsteg (okej, jag skriver det för att göra det tydligare; efter min hets). Jag sa att jag kunde göra det men sms:ade också att jag var lite nere och berättade vad jag hade gjort.
"Är det någonting du vill berätta?" säger han när vi åker iväg för att lämna bilen. Han tror nämligen att det är någonting som har hänt. Alla tror alltid att det "har hänt något" när man är lite nedstämd.
"Nej, det finns ingenting att berätta" svarar jag.
"Okej"
Ingen vågar. Jag förstår att man inte vågar. Jag förstår att man inte vill ta i det. Men det lämnar mig i ensamhet. Det lämnar mig med en stark känsla av att inte bli förstådd. Inte lyssnad på. Tolkar det som att man inte bryr sig. Ingen vågar ta i sådant som är svårt. Sådant som gör ont. Det är lättare att blunda. Så brukar jag också göra. Men saken är den att så länge man blundar för någonting så försvinner det bara tillfälligt. Det försvinner bara så länge ögonen hålls stängda. Sen är det tillbaka.
Jag gick upp och fortsatte efter en film på SVT1. Det blev helt enkelt för jobbigt. Jag kände mig kränkt. Och äcklig. Löjliggjord, bortgjord, dålig.
"Är det någonting du vill berätta?"
Ja. Jag behöver stöd och draghjälp. Jag behöver vara helt säker på att du verkligen vill lyssna annars kommer jag aldrig att klara av att prata. Och en enkel, öppen fråga gör mig inte övertygad. Det är för svårt och för stort för mig. Jag behöver mer hjälp än så. Jag kan inte ta den platsen jag ibland kanske skulle må bättre utav. Jag kan inte prata förrän jag är säker på din omtanke. Inte förrän jag är säker på att du orkar att hålla ögonen öppna. Jag vill inte tvinga någon att lyssna till mina tröstlösa känslor och handlingar. För den som inte orkar ska inte tvingas belastas.
