Mitt liv
Det är att blotta sig. Mitt skrivande är extremt personligt (privat?) och det är som att visa det lilla och det hemliga. Det svaga och det sköra. Det är väldigt tufft. Läskigt, känsligt, utelämnande.
Ni vet om min skam. Och att belysa det svagaste, och att ge en del av mig som jag inte vill ska existera såhär mycket plats, är väldigt dubbelt för mig. En hatkärlek. Jag tycker om att få ha ett ärligt forum. Jag tycker om att ge mig själv friheten att faktiskt låta mig skrika, gråta, vara ledsen, visa uppgivenhet, sätta ord på de känslor jag alltid drunknar i. Allt det där fula... Men att ta den platsen skapar också skuld. En oerhörd skuld, skam och emellanåt ånger. En känsla av att vara dödsjobbig, krävande och irriterande. En känsla av att få människor att vilja ta avstånd.
Det skapar även ilska. Jag blir oerhört arg av olika anledningar. Dels blir jag arg över hur mitt liv ser ut. Över hur styrd och störd jag är av "ytligheter" (eller har det ens med utseende att göra egentligen? Jag är inte så säker...). Också över hur ensam jag känner mig. Oförstådd och ensam. Osäker på om någon orkar och vill förstå. Rädd att jag tar en plats jag inte förtjänar. Rädd att bli gömd och glömd och undviken.
