Olika faser
Från kontroll till kontrollförlust till ännu mer kontrollförlust.
Jag vill påminna om att jag bara kan skriva utifrån mig och mina erfarenheter och allt är egentligen därför fria spekulationer som möjligen kan vara mil ifrån verkligheten. På detta forum tar jag mig relativt stort svängutrymme eftersom att jag behöver en plats där min matvärld får ta det fokus som jag inte tillåter den att ta någon annanstans. Hur det är för andra kommer jag aldrig kunna förstå i full utsträckning - ingen människas lidande eller upplevelse kan värderas och jämföras med någon annans.
"Våra anorektiska systrar" är ett uttryck som jag hört och sett bulimiker använda som alltid gör mig smått förvirrad (ständigt denna förvirring...). Tror att jag läste det första gången i "Bulimibibeln" (en fantastiskt bra bok för övrigt!) Till en början blev jag, vet inte vilket ord som är rätt, smickrad? Tänk att bli jämförd med "eliten". Med den som lyckas med det som bulimikern ständigt misslyckas med. Skönheten jämförs med odjuret och de båda anses vara systrar. Jag som tycker mig vara så långt ifrån den rena anorektikern som det går. Jag anser mig vara oren. Jag tror faktiskt inte att jag kan skriva under på systraruttrycket... Tycker nog inte att det finns så många likheter. Tycker mig se fler skillnader.
"Våra anorektiska systrar" är ett uttryck som jag hört och sett bulimiker använda som alltid gör mig smått förvirrad (ständigt denna förvirring...). Tror att jag läste det första gången i "Bulimibibeln" (en fantastiskt bra bok för övrigt!) Till en början blev jag, vet inte vilket ord som är rätt, smickrad? Tänk att bli jämförd med "eliten". Med den som lyckas med det som bulimikern ständigt misslyckas med. Skönheten jämförs med odjuret och de båda anses vara systrar. Jag som tycker mig vara så långt ifrån den rena anorektikern som det går. Jag anser mig vara oren. Jag tror faktiskt inte att jag kan skriva under på systraruttrycket... Tycker nog inte att det finns så många likheter. Tycker mig se fler skillnader.
Jag har aldrig hört en anorektiker säga "jag önskar att jag vore bulimiker" men många av oss bulimiker (inklusive mig själv) uttrycker en återkommande önskan att istället vara anorektiker. Framförallt när kontrollförlusten är som starkast. När monstret inom oss tycks styra hela våra liv och aldrig få nog. När vi är i avgrunden. Det handlar om kontroll vs kontrollförlust. Besitter man kontroll vill denna inte förloras. Saknar man kontroll så vill denna vinnas tillbaka. En bulimiker är som en deltidsanorektiker (återigen; detta är mina funderingar och åsikter och allt skrivs med stora frågetecken) som önskar att deltiden (de "bra" perioderna, de perioder så man "sköter" sig) mirakulöst förvandlades till heltid. Först då skulle verklig lycka uppnås!
Jag (och säkert flera med mig) får ibland lust att kalla bulimiker för "misslyckade anorektiker" men jag är inte säker på att det är korrekt. Det är extremt orättvist. För det är två skilda beteenden. Två skilda upplevelser som inte kan jämföras med varandra. Det är ju just denna tanke som ökar skammen. Man är misslyckad även på att vara ätstörd och självhatet och självföraktet blir på så vis ännu värre. Är det friskare eller sjukare? Den frågan borde jag inte ens ställa. Man jämför inte på det viset.
Ätstörningar börjar ofta med kontroll. Många bulimiker har en gång varit anorektiker och uttrycker en längtan tillbaka till den kontrollerande anorexin (då var man ju åtminstone smal!). Men naturligtvis är det en otroligt tung börda att ständigt missunna sig och ständigt vara rädd och vaksam och ständigt känna sig ovärdigt fet trots en påtaglig undervikt. Och inte känner man sig nöjd i stunden heller. Det finna alltid "något mer", "något bättre", "något finare". Men som smal och kontrollerande kan man i små stunder känna sig just smal och kontrollerad. De små stunderna betyder massor. Jag själv har aldrig haft anorexi. Däremot började jag med kontroll och nedskärande och stort kompenserande beteende. Trots en då redan liten kropp ville jag förändra och ÄLSKADE när jag fick en kick av att periodvis svälta* mig (*som i att äta väldigt lite).
Det finns olika faser. Eller det kanske är fel att säga; för mig har matbeteendet haft många olika faser. Från kontroll till minskad kontroll till kontrollförlust till total kontrollförlust. Från värre till värst.
Först höll jag alltså igen. Kände mig aldrig nöjd men kunde ändå uppleva en viss stolthet. Jag kunde minsann avstå om jag ville. Kunde bli smalare om jag ville. Kunde gå utan mat tills jag svimmade om jag ville. Kunde ljuga, kunde sätta upp små hemliga regler, kunde träna i smyg. Jag bestämde.
Mitt i all kontroll smög det in små tillfällen av upplevd förlorad kontroll. En potatis för mycket. En frukt för mycket. En sked sås fast man hade lovat sig själv att äta torr mat UTAN extra onödigt fett. Måttliga mängder som ändå skapar oro. Det är lätt att springa bort. Och morgon- och kvällssitupsen kunde man dubbla så var den extra potatisen så gott som glömd.
Kontrollförlusternas storlek ökar och därför ökar också reglerna kring hur mycket kompensation som krävs. Kontrollförlust blandas med perioder av kontroll då ingenting tillåts. Detta skapar en ohälsosam cirkel av noll ätande respektive hetsätande. Ångesten och hatet ökar i takt med att man känner hur kontrollen rinner ur händerna. Vad hände med det måttliga?
Kontrollförlustperioderna ökar i omfång. Mängden mat ökar och antalet episoder ökar. Panikartat lyckas man ibland fånga upp. Har "en bra period", går ner det man har gått upp i vikt och tror att kontrollen nu är här för att stanna. Självrespekten ökar lite grann för varje minskad centimeter. Andas ut. Nu ska jag bli smal. Jag bestämmer över min kropp.
Med tiden ökar det bulimiska och det anorektiska tycks inte längre få plats. Bulimikern hatar ännu mer för nu kan hon inte ens vara smal. Hon är inte ens på väg någonstans. Hon som ALLTID är på väg!!! Till slut blir det så. För kontrollförlust som pågår år ut och år in ökar. Kontrollen tycks inte kunna återvinnas och man känner sig förlorad. Man längtar och man saknar och hoppet förloras mer och mer för var dag som går. Till slut blir beteendet en livsstil som man inte kan vara utan.
Det blir värre och värre. Först fick man en kick av viktminskning. En kick av kontroll. En kick av tomhet och av hunger och av inåtsjunkande mage och ostadiga ben. Sen fick man en kick av socker- och fettsvullande. Adrenalin som pumpar ut i kroppen och skapar ett lugn och en frihet som inte kan hittas någon annanstans. Det slår allt. Hetsätning slår allt. Det bästa och det värsta som existerar på den här jorden. Enda gången jag kunde uppleva frihet. Jag skriver "kunde" p g a att även denna känsla försvinner med tiden. För man känner sig inte längre fri när perioderna av kontroll försvinner. När man inte kan ta sig ur. När hetsen och tankarna på en fet och svullnande kropp tar över allt. När sockret och fettet inte längre ger någon kick utan blir en överlevnadsstrategi - ett nödvändigt ont. När man med smärta inser att "nu är det dags igen. Nu kräver mitt inre något jag önskar att jag slapp ge". När man tvingas planera för att överleva eller för att få en hjärna som klarar av att fokusera på nuet. En hjärna som klarar av att jobba, plugga till ett prov eller träffa en vän som behöver ens fulla uppmärksamhet. En hets kan skjutas upp men kommer alltid tillbaka och oftast då med ännu större kraft. Då känns det som att kämpandet inte var värt någonting.
"Våra anorektiska systrar". Nej, jag förstår inte. Jag tycker att det är ett orättvist och ångestskapande uttryck. Vi är kroppshatare - Ja. Vi tänker på mat - Ja. Men där slutar alla likheter.
Bloggadress: http://glitterlila.blogg.se