bulimiza.blogg.se

Kaffestund är bästa stund.

 

Ytterligare en natt som tillbringats på jobbet. Det blev sent, jag kunde inte somna. Trots atarax som jag inte använt på jättelänge. Jag tror att jag gick och la mig vid tolv men somnade nog inte förrän strax innan ett. Sen vaknade första personen (jobbar inom handikappomsorgen) halv fem på morgonen så det var bara att kliva upp. Tröttmössa med andra ord.

Solen skiner ute idag. Astrid fyller år. Jag vill gärna fortsätta sova men jobbar till 16 så jag får minsann vänta ett tag med det. Gäspande och trötta ögon har ju trots allt ingen dött utav. 

 

Jag vaknade med oxhunger. Nej, oxhunger är fel. Bulimi betyder oxhunger. Det var inte den hungern jag vaknade med. Finns olika känslor av hunger, olika grader, olika hanteringssätt. Jag vaknade med den hungern jag alltid vaknar med om jag har ätit lite mindre i några dagar. Den där "svårt-att-sova-med-hungern" och "hjälp-hoppas-hungern-går-över-efter-en-normal-mängd-mat-hungern". En tallrik havregrynsgröt vid halv åtta. Ät nu långsamt, det ska kännas att du blir mätt. Halva tallriken utan någonting till. Torr gröt känns som att den mättar bättre och fyller mer. Dessutom är äcklig mat är inte lika lätt att tappa kontrollen över. Och gröt är nyttigt! Sen hade jag mjölk till andra halvan. Och nu svart kaffe.

 

Hungern som är så svår att sova med är borta. Tröttheten är kvar. De går ofta hand i hand; "svårt-att-sova-hungern" och tröttheten. Jag har haft oräkneliga sömnlösa nätter på grund av en kurrande mage. En krävande mage. Och alla morgnar som jag har vaknat och DRÖMT att jag har ätit som ett djur. Drömt att jag ätit någonting onyttig i orimliga mängder. Vaknat livrädd och inte känt mig säker på om det var dröm eller verklighet. Jag har många gånger fått för mig att jag måste ha varit uppe mitt i natten och ätit i sömnen - så verkligt har det känts. Tänk om jag i hemlighet på natten kliver upp och äter!? Utan att ens vara vaken och medveten!? Usch, känslan och tanken får mig att rysa.

Men det var länge sen nu. Det var länge sedan jag kände "svårt-att-sova-med-hungern" och det var länge sedan sist jag drömde om tömda kylskåp och skafferier. Vet inte om jag saknar. Vet inte om det är bra att det var länge sedan? Det brukar gå i perioder. Allt går i vågor. En våg i taget. Olika stora vågor varje gång, olika färg, olika styrka.

 

Jag lever med en ständigt återkommande känsla av att; det är nu det händer, det är nu jag blir hatat och lämnad utanför för all framtid. Det är nu alla inser att de tycker att jag som människa och som sällskap är otillräcklig. De föredrar andra framför mig. Hur ska jag någonsin räcka till? Igår kväll slog samma känsla på igen. Därför jag tog atarax. För jag vet att hunger och oro för mig är en förödande och livsfarlig kombination. Jag har under en tid känt mig orolig att grannpojken ska vända mig ryggen. Och det är den rädslan som stormade in även igår. Min lillebror som jag fattat sådant tycke för, som jag inte förstår hur jag skulle klara mig utan. Han vet för mycket om mig. Han kommer att tycka att jag är för komplicerad, för överdriven, för dramatisk. Alla vill vara med en ROLIG och GLAD tjej. Ingen vill vara med en depressiv moffande äckel(så kallad)bulimiker.

 

 

I tanken skriker jag: Nej Erik! Mitt problem har ingenting med mat att göra. Inte egentligen. Och om problemet är mat så är det att jag äter FÖR MYCKET. Inte för lite. Ser du hur jag ser ut!? Eller är du blind? Ja. I perioder äter jag "för lite". I perioder äter jag "för mycket". Hela jag är en vandrande jävla labil period.  

 

 

Det var svaret jag fick när jag sa försökte säga att allt känns väldigt svårt sedan han (tyvärr) blev indragen i en jävla ätstörningsdiskussion (kan någon eliminera detta ord från våra lexikon!?). När jag ville beskriva min underlägsenhet och hjälplöshet och litenhet. Min skam och min skuld. Mitt äckel och mitt förakt. Du har rätt Erik. Älskade fina du, äta och sova och aktivera sig ÄR den bästa medicinen. Kan du förklara för mig hur man använder den? 

 

Pratade med mamma i telefonen. Berättade om min känsla av att han nu kommer att komma fram till att han inte vill ha med mig att göra längre. Att han kommer att välja andra framför mig. Åh herregud, ni anar inte hur mycket jag skäms för dessa absurt barnsliga och osäkra känslorna som jag nu beskriver.

Hon berättar för mig att det inte är konstigt. Att det tillhör mina tillitsproblem. Att det tillhör min ständigt återkommande paranoia. Att det inte är en sanning, utan en känsla som sitter djupt rotad inom mig. Och hon har rätt. Hon är så klok min mamma. För alltid har jag varit otrygg. Alltid alltid alltid. Redan hos dagmamman. Och sen på lekis, sen på lågstadiet, sen på mellanstadiet, ja, ni fattar... One day you're in, next day you're out. Så var det när jag var liten. Ena dagen fick man vara med, andra dagen skulle man önska att man aldrig hade existerat.

 

Jag skriver så långa inlägg. Jag är glad att ni läser. Jag tror att det här är bra. Jag tror på ventilation. Jag tror på ärlighet och uppriktighet. Jag tror på verkligheten.