bulimiza.blogg.se

Det var en bra dag! Det är en bra dag?

Fram till när? Fram till vad? Fram till varför?

 

 

Jag har umgåtts med mitt ex som jobbat utomlands och därför inte varit hemma på över ett år. Hela dagen har vi hängt. Mest köksförberedelser inför morgondagens lilla sammankomst. Jag och moa och barnvagn tog en långpromenad på 13 kilometer. Vi gick fort och pratade om livet, både stort och smått. Om oskyldiga barn som utsätts för hemskheter, om människor som inte tar hänsyn till varandra, om vädret, om tjejer som älskar skitsnack, ännu mer om oskyldiga och utsatta barn och om vänner som mår dåligt och som man inte vet hur man ska hjälpa. Sorg, glädje, maktlöshet, kärlek. 

 

Vi har skrivit listor jag och S. Listor på vad som ska göras och vad som har gjorts. Handlat, fixat, vispat och smakat. Vi har läget under kontroll (får man hoppas).

En snabbvisit hos fina ♥ med kaffe och kakor och choklad och glass. Har känt mig fake-gravid hela dagen. Eller något fel har det iallafall varit. Huvudet har snurrat till både en och två gånger och svarta fläckar har bildats framför mina ögon. Illamåendet har fått mig att vilja springa och kräkas och hela jag har känt mig virrig och snurrig och glad och ledsen och trött och pigg och energisk och allt på en gång.

 

Jag har verkligen haft en bra dag. Även om mitt fysiska mående inte varit fullkomligt samarbetsvilligt. Jag har varit ockuperad och sysselsatt och omringad av människor. Men jag har också haft några dippar. Några infall. På kvällen började jag få för mig idéer inför egen kvällsaktivitet inom hemmets slutna väggar. Varvade dessa tankar med att skita i mat och ge mig ut på en långspringtur i mörkret. Två kontraster. Svart eller vitt. Tänkte på affären som stängde klockan 22. Men bara en kort stund. Känslan bestod inte utan var mer som en tanke som kom för att hälsa på snarare än för att stanna. Tanken var trygg. Mörkt in, mörkt ut. Snabbt, enkelt, förlösande. För att förödmjuka lagom men inte förstöra för mycket. För att lugna för stunden men sedan rädda upp inför morgondagen. Jag vill gråta när jag skriver detta för jag hatar det så. Jag hatar det. Jag känner mig vidrig. Jag är vidrig. Känner mig ledsen. Är ledsen.

 

 

Cyklade hem vid kvart över tio. Placerade mig i grannens soffa. Längtade efter något oseriöst och lättsamt. Något betryggande. Ville nog helst bli omhållen av någon jag litar på och som inte tar någonting (eller är det orättvist?) på blodigt allvar. (Ja. Det är nog orättvist.) Ville lipas, retas, säga dumma saker, säga snälla saker, säga kukhuvud, prata om knull och varva med markerande slag och snälla blickar.

 

Jag var där i max en halvtimme. Blixt från en klar himmel. Här får jag inte det jag behöver. Här klarar jag inte att vara samtidigt som jag vill bli ombedd att stanna; snälla, ta tag i mig och säg att jag ska stanna tills blixtrarna är borta. Att jag får stanna hela natten om det är vad som krävs. Ber inte. Gör ingeting för att visa någon svaghet. Bara reser mig upp hastigt och säger att den där filmen gav mig ångest och att jag ska sova. Du som påstår dig känna på dig så mycket och se vad människor vill, kan du inte känna på dig att jag behöver någonting som jag inte själv i stunden visste att jag behövde?

 

Det gick relativt fort. Jag visste tydligen exakt vad jag skulle göra. När kom jag på det? Kastade ner, slängde upp. Smet och gegga ner med slev, kasta upp med välplacerade fingrar. Sorg, smärta, besvikelse, ensamhet. Vad hände? SNABBT. Konstigt. Jag är bara förvirrad just nu. Och fel saker kom upp. Nu kan någon som inte vill ge mig en kram, ge mig en kram.