Renovering i troslådan.
Jag gillar trosor i för stor storlek. Det får aldrig sitta för tajt. Så har det varit på senaste. Har aldrig tidigare fått ångest av att köpa trosor på samma sätt som jag (och nästan alla andra tjejer tyvärr) får ångest av jeansprovning. Men nu får jag det. Jag skäms inför expediten. Har aldrig köpt trosor över stl 36, 36/38 eller S tidigare men nuförtiden står jag inte ut om trosorna inte är rymliga. Så jag tittar uppmärksamt på expeditens reaktion när jag ska betala. Små trosor är finare. Men mitt arsle kräver fan utrymme. Viderarslet. Hur kunde rumpan bli så stor? Ja, kanske för att du ständigt äter som ett djur din idiot.
Jag måste köpa nya trosor. Det var därför jag kom att tänka på detta. Jag dödar min troslåda just nu. Plockar upp par efter par och inser att rumpan kommer behöva klämmas in i tygstycket. Inser att jag kommer att känna tyget slicka sig fast på mina feta skinkor. Kanske skulle jag till och med uppleva att det skär in i höfter och rumpa för att skapa helt otroligt osmickrande och smaklösa extravalkar.
En annan tanke som snurrar i huvudet är hur ansiktskonturerna sakta men säkert suddas ut. Hur jag upplever att hakan växer ihop med en kort och bred hals. Känslan förstärks dagar som denna när magen värker och hjärtat flyttar upp till halsgropen för att det inte får plats någon annanstans. Jag fick inte vila. Jag var inte färdig. Men nu är jag färdig. Nu ska jag äntligen få vila.
Jag börjar inse att jag har problem. Och jag börjar inse att mina problem är så stor del av mitt liv att jag inte begriper hur det någonsin skulle kunna försvinna. Jag reagerar inte. Jag känner ingenting. Inte just nu. Just nu är jag bara jävligt arg på att jag inte kan hjälpa mig och på att ingen annan tycks kunna göra det heller. Och jag är ledsen för att jag inte kan förklara för andra hur upprörd och nedslagen jag blir av allt det här. Hur tröttsam jag känner mig trots att jag egentligen har oändligt många ord och känslor och tankar som skapar ensamhet, skam och äckel. Hur dålig jag känner mig. Hur det vidrigt stora bekräftelsebehovet växer, hur jag behöver förståelse och omtanke trots ett beteende som istället oftast ger motsatta reaktioner. Jag vill inte det här. Men detta är det enda jag kan. Det enda jag har gjort i princip så länge jag kan minnas. Jag är så otroligt fastbunden i något obegränsat nedbrytande. Hela tiden, jämt, jämt. Jag vill inte. 😭
