Slå mig hårt
Magen svullnar när jag försöker äta "normalt". Det gjorde den förra gången du höll dig till matshemat också Iza. Ta det lugnt. Det ger med sig. "Vanlig mat" trivs inte i min kropp. Den reagerar lika starkt på en normalstor måltid som på en ordentlig moffarsession. Det är inte bra att jag fysiskt reagerar såhär för det får mig att bäva inför måltider. Får mig att tänka att det är fel. Magen får inte plats!!!! Den spränger mig. Dumma dumma dumma. Jag vet att jag måste ta det lugnt. Det ger med sig. Kan inte sluta tänka på hets. Men jag ska inte. Inte idag. Jag orkar inte sabba idag också. Du klarar det Iza.
Jag har precis tagit en springtur. Jag har världens bästa nya runda. I skogen där jag får vara i fred och ockupera hjärnan med att sätta fötterna på rätt plats. Funderar ofta ganska mycket när jag springer. Jag tror att det är en bra sak. Jag hinner tänka ganska många tankar under en runda. Jag är väldigt flyktig och fladdrig inuti huvudet. Hoppar snabbt från en tanke till en annan för att sedan återvända. Tänker, känner, andas tungt. Slår bort dumma tankar och säger att jag är stark och duktig. Skrattar lite åt mitt lama försök till övertygelse.
Nu ska jag duscha kallt. Jag tänker att magen kanske blir mindre svullen då? Om jag liksom skrämmer kroppen med kyla. Har också lust att vara en slagpåse. Skulle vilja bli sönderslagen. Slå sönder mitt huvud. Jag kan känna så ibland. Speciellt när jag är horigt fet och inser hur jävla dålig jag är. Då vill jag att någon slår mig sönder och samman så att jag får kontakt med verkligheten. Så att jag på något vis "får det jag förtjänar". Jag skulle inte kämpa emot. Jag ställer mig gärna framför dig. Slå tills jag inte är vid medvetande längre. Idag när jag sprang insåg jag att det inte funnits någon rutin i mitt löpande på hur länge som helst. Inga mål och regler eftersom att jag är så rädd att inte klara dem. När hade jag senast en kontrollperiod??? Mina kontrollperioder tynar bort. Blir allt glesare och glesare och till slut försvinner de. Som nu. De tycks vara borta. Det enda som håller mig över ytan försvinner. Hoppet och de små stunderna av självrespekt, stolthet och glädje försvinner. Är det då konstigt att jag vill att någon slår sönder mig?
