Vågar jag ta steget? Vill jag? Kan jag?
Ha! Jag låg kvar i min säng. Jag gick aldrig upp. Gick aldrig till mitt kök. Så nu är jag glad. Känner mig stark. Dessutom "vågade" jag varna på bloggen och till Carro och till Erik. Vilket ju betydde att jag faktiskt inte ville tappa greppet igen. Samlade ihop all min kraft för att försöka göra allt i min makt för att inte falla. Visade svaghet inför andra och mig själv. Det var väl bra?
Så nu accepterar vi. Vi accepterar och lämnar. NEJ. JO. NEJ. JO. NEJ. JO.
Var snäll. Den viktigaste relationen i livet är den du har till dig själv. Du har bara en chans med dig själv och den är nu. Du har stannat alldeles för länge och är värd att gå vidare. Du är värd någonting bättre. För detta är så otroligt ovärdigt. Du kränker dig själv gång på gång på gång. Du skapar maktlöshetskänslor och äckelkänslor. För att det är där du anser dig höra hemma? Tänk om! Ingen är värd att ständigt vara i sådana känslor. Inte heller du.
Som det tar emot att skriva såhär. Varje bokstav skär lite i mig. Skriker inuti mig att jag inte är redo!!! Måste få hata lite mer. Förgöra lite mer. Krossa lite mer. Tills jag är mer hatad. Mer förgjord. Mer krossad. Vad är jag utan detta? Ingenting. Vad är jag nu? Ingenting. Iza. Du får inte säga sådär. Du får inte tänka så. Inte om du vill lämna detta. Du är smartare än rösten intui. Den snärjer dig. Detta är bulimins sätt att snärja dig! Sjukdomen är supersmart för den vill behålla dig i sitt järngrepp. Men du är smartare! Ta hjälp från dem runt omkring dig. Acceptera läget.
STEG 1: Acceptera att du har bulimi.
Jag har bulimi.
Jag har bulimi.
Jag har bulimi.
Carro. Tänk inte att jag är duktig! Ge mig INTE en klapp på axeln för det här. För det vill jag inte ha. Då kommer jag vilja backa tillbaka igen. Det skulle få mig att känna mig som en förlorare. Bulimidelen skulle kränkas och den är fortfarande villig att göra allt för att komma tillbaka.
