bulimiza.blogg.se

Hittar en otroligt len fläck på hans vänstra fot. Förälskar mig i den lena fläcken. Lena saker är alldeles fantastiskt, skapar en känsla av trygghet. När jag var liten brukade jag låna en vuxen persons handled och känna på partiet precis nedanför handflatan. Det var alltid så lent och jag blev så glad om jag fick låna handleden ett tag.

 

Jag har haft ett väldans kämpande med min mage hela natten. Tog en dusch igår kväll och satte på mig stora kläder som inte sitter åt någontans. Gick ner till grannen och lade mig i hans soffa. Det är ett stort steg av mig. Att duscha och att söka mig till sällskap. Annars vet jag att jag fortsätter...

 

 

Vi pratade inte. Han frågade inte frågor som jag kände att jag kunde besvara. Jag är inte så duktig på att berätta. Jag behöver otroligt ledande frågor och obegränsat med stöd för att klara av att prata. 

 

- Har du haft det jobbigt på jobbet eller?

- Nej, det är mest allt, svarar jag. Det gamla vanliga.

- Okej, okej.

 

Och sen inget mer med det. Vad ska jag säga liksom? Ska jag ge en återblick av mina senaste dygn? Skulle det vara rimligt?

 

Såhär?

Jadu, Det har varit ganska dåligt länge nu och sen i tisdags efter att jag hade varit hos dig så flippade jag ur. Åt så fort jag kom innanför min ytterdörr. Spydde och la mig och sov. Upp tidigt, möte mellan 8-9.30 och sen började jag göra en lista i mitt huvud på produkter som skulle inhandlas till ytterligare en session. Försöker att tänka att jag borde försöka ta mig ur. Det river inuti i mig. Den som inte har varit där kan inte förstå för ord kan inte förklara. Jag messar Carro, kanske klarar jag att åka dit nu direkt och skita i "affären"? Hon svarar när jag redan står i hyllorna. När adrenalinet pumpar och blicken är stirrig och uppmärksam på omgivning - ingen får se, ingen får förstå. Bestämmer mig för att jag inte kommer kunna dra mig ur nu. FAN. Det är för starkt. Jag måste lugna odjuret annars kommer jag få kämpa hela dagen med att tämja och kraften finns inte. Skynda, skynda, skynda. Bestämmer mig för att vara effektiv. Inhandlar saker som är lätta att få upp så att jag sen kan åka till Carro. Stor ramlösa för att skölja ner allt. Jag brukar inte kräkas så ofta. Men jag använder mig av det i perioder. Oftast hindrar det mig från att bli totalt isolerad från omgivningen. Det är lättare att få det vanliga livet att fungera om jag hjälper mig genom att rensa på direkten. Det får mig även att bibehålla en gnutta hopp och självrespekt konstigt nog.

 

Blir helt färdig. Helt slut. Vill försvinna från livet men samlar den kraft jag kan och åker till Carro för att inte fortsätta ännu mer. Ska till K, psykologen, vid 13 och sen börjar jag jobba 14.30 (till 10.30 på torsdagen). Har inga ord. Har aldrig ord sådär tätt inpå att jag hållit på med mina jävla cp-beteenden. Lägger mig i hennes säng och somnar en sväng. Gömmer och glömmer, låtsas som att ingetning finns. 

 

Mot K. Vill inte. Vad ska jag säga? Jag skäms! Jag skäms för min depressivitet, mina hetsningarna och för kompensationerna. Tänker INTE säga att jag kräkts en del på senaste. För då hamnar fokus på fel ställe. Kräkningarna är inte mitt problem. Mitt problem är ätandet! HATAR att alla ska tjabba om det där jävla kräkandet. Skäms för att ögonen är två halvöppna springor. Ansiktet svullet, magen svullen, allt är svullet.

Kan inte tänka på något annat än nästa hets när jag sitter hos Kristin. Det enda jag tänker på är huruvida jag ska fortsätta eller ej när jag kommer hem. Ska jag försöka hinna till affären igen så att jag har det jag behöver på jobbet? Cyklar fort hem till mig. Är hemma vid 14. Börjar jobba 14.30. Finns alltså inte mycket tid. Behåller ytterkläder och skor och äter det jag inte hann äta innan jag åkte till Carro. Cyklar till jobbet.

 

Allt är blurrigt. Det enda jag kan tänka på är magsmärtan och syran och lusten att äta mer. Längtar tills min arbetskamrat går hem så att jag kan fortsätta. 

 

- Är du trött idag Iza?

- Ja... Jag är inte direkt på topp idag

- Ja, jag märker det.

 

Jag säger tack. Tack för att du såg. Känner mig genuint tacksam över att hon uppmärksammade mitt mående (även om hon inte kan förstå vidden av det så länge jag inte förklarar och det tänker jag ABSOLUT INTE göra). 

När hon gått hem fortsätter min jakt. Kvällen spenderas i fosterställning på jobbets toalettgolv. Vet ni hur det känns när man har blivit snurrad runt, runt, runt, runt tills man inte vet vad som är fram och bak, höger och vänster? SÅ känns det när jag har kört en hel dag med konstigt ätande. ALLT gungar. Som att vara väldigt, väldigt åksjuk. Illamåendet gör att jag stup i kvarten måste hänga mig över toaletten. Svettningar och darrningar blandas med smärta och frossa och illamående och spyor. Fräscht Iza. Verkligen lyckat. Nu ligger du på ett toalettgolv. Upp med dig! Du har massa sysslor att ta hand om.

Denna situation har uppstått mer än en gång. Funderar på hur jag ska klara av att resa mig och ge medicin. Borsta tänder. Det dåliga samvetet - jag kan inte sköta mitt jobb! Desperation i varenda cell. Ska jag ringa någon? Be om hjälp? Kan någon bara hjälpa mig? Ta mig härifrån? Ge dig! Du har ingen rätt att kräva någonting. Du har själv försatt dig i denna situation, res dig upp! Jag kan inte resa mig. Fan, fan, fan, fan. Upp Iza. UPP! När nästa illamåendevåg har fått dig att rensas lite till så reser du dig upp.

 

Vaknar i omgångar under natten av en otroligt smärtande mage. Den får inte plats. Den skulle helst vilja sprängas. Det är så hård och så stor och man kan inte tro att en sådan fysisk förändring kan uppstå på bara några timmar. Jag vill gråta. Jag vill döda mitt äckliga jag. 

 

Slutar 10 på morgonen. Hem och sover till ca 15. Allt är en dimma. Allt är icke-fungerande. Kraften finns inte. Magen gör ont. Jag vill aldrig mer äta. Men ändå sitter jag snart i soffan med TV:n påslagen. En hel kastrull spaghetti framför mig samt kakor i mängder och all resterande paj men vanlijsås. Det tar emot. Varje tugga smakar äckligt och jag tuggar knappt innan jag sväljer. Magen har svårt att ta emot det jag sväljer och om jag rör mig fel så kommer det upp kräks i munnen. Detta är det värsta! När suget inte finns och jag ändå tvingar i mig. Tvingar mig att behålla. Tvingar mig att äta tills jag inte kan resa mig upp igen. Forsätter så fort jag kan röra en kroppsdel igen. HATAR obeskrivligt. Inser att det inte finns hopp för mig. Vilket vidrigt monster jag är. Det finns ingenting som är mörkare än det här.

 

Vilade ett par timmar innan jag tvingade mig till duschen och sen gick jag som sagt ner till Erik. Skulle jag ha berättat det här? Vad skulle han säga då liksom? Nej. Usch. I hans soffa blundade jag och kunde inte låta bli att bygga upp planer för natten. Vad har jag i skåpen hemma? Fan, skulle behöva gå till affären men klockan är för mycket. Jag ska slänga ihop en smet. Ni anar inte hur jag skäms för att beskriva i detalj. Ni kanske har märkt att jag sällan berättar exakt vad jag har ätit? Finns en anledning. Äcklet och skammen och ärligheten och nakenheten blir för överväldigande.  

Stannar hos Erik. Sover över. Frågar inte ens, gör det bara. Jag orkar inte gå upp. Jag orkar inte ensamheten. Magen gör så ont. Magen är så svullen. Det är det enda jag tänker på under natten. Äckliga äckliga äckliga äckliga jag. Det finns inget hopp för mig. Jag kan inte! Jag kan inte ens prata med en av mina bästa vänner som ligger bredvid mig. Fast jag både vill och inte vill. Önskar att han kunde förstå utan att jag behövde berätta. Och jag är rädd att han ska se eller känna magens svullenhet. Fy vad han kommer att hata mig då.