bulimiza.blogg.se

- Vad tänker du nu?

 

- Kan du ge ett exempel på en tanke?

 

- Vissa kanske skulle tänka att de blev rädda. 

 

- Det syns inte. Vad tänker du om det? Att du känner så mycket så starkt men att du inte visar det?

 

Jag blir darrhänt när jag sätter mig i bilen för att åka hem. Ögonen fylls med tårar som jag inte låter falla ner för kinderna. Jag andas. Sitter stilla ett tag. Vet inte vad jag ska göra. Vill prata med någon men vet inte vem jag kan ringa. Vill inte belasta någon. Kan inte ringa vem som helst för det är inte så många som jag kan prata med om det här. Vill inte ringa någon som inte förstår, någon som trots vetskapen faktiskt inte vet. Andas. Darrhänta händer på ratten. Mot affären. Måste hem för att möta upp mitt eminenta fikasällskap men först ska inhandlas kaffe och fikabröd. Köper naturgodis också. Äter alldeles för mycket innan jag ens hunnit hem och inser därför att jag inte kommer att äta någon mat idag. Bra val, Iza. BRA! Du är värdelös... Hade lovat middag med en granne och bestämmer mig för att köpa en brieost som vi kör in i ugnen med nötter och honung. En bit av det tillsammans med allt äckligt naturgodis får räcka som dagsintag. 

---

 

Vi talar sällan om maten, min psykolog och jag. Talar sällan om kroppen. Jag blir väldigt obekväm så fort det kommer på tal. Spänd. Sluten. En enda gång har jag gråtit med henne. På två och ett halvt år. En enda. Och det var när jag beskrev hur äcklig jag tyckte att min kropp var och hur jag hatade att finnas i den och möta spegelbilden varje dag. Hon bad mig då att detaljbeskriva. Jag klarade det inte. Skrek inombords. Berättar jag för dig så kommer du också se på mig på det sättet. Nu hade vi pratat om att jag tycker att det är så jobbigt att inte veta vad jag vill med mig själv och mitt liv. Att jag skulle vilja vilja något.

 

- Är det din enda tunga sten just nu i livet? Det enda som ligger i vägen? 

 

- Nej.

 

- Vad är det mer då?

 

 

- Och det är?

 

Jag blir ledsen. Visar det inte men fäster blicken på väggen och möter hennes med endast snabba ögonkast. Så gör jag alltid när vi talar om det här. Min största sorg. Min största skam. Det som får mig att aldrig komma någonstans. Det som skadar mig på ett sätt som inte går att förklara.

 

Vi fastnar lite kring ämnet en stund. Säger inte så mycket mer än vi redan sagt. Jag blir lite upprörd. Och ledsen. Mest ledsen. När hon säger det som jag redan vet. Att jag inte kan gå vidare och att jag inte kan göra någonting med mitt liv om jag inte tar hand om mig själv bättre. För rent krasst så vet jag att orken inte finns. Jag skulle aldrig klara hela veckor i skola eller ett heltidsjobb. Jag kan inte rutiner.

 

Mitt största misslyckande. Jag vet inte om jag med ord kan förklara den maktlöshet jag känner. Jag ÄR en stark individ. Jag VET vad jag bör och inte bör göra. Och jag har försökt och försökt och försökt och försökt. Men fallit varje gång. Det skapar en känsla av värdelöshet. Det spelar ingen roll hur mycket jag kan eller vet. JAG KLARAR INTE ATT HANTERA DETTA. Förstår ni vilket misslyckande? Att inte kunna? Hur kan det vara möjligt!? Något så enkelt förstör hela mitt liv och begränsar hela mig. Bara en kort tripp till någon kompis skapar orosmoln inuti. Hur ska jag hantera maten nu?

Jag borde kanske skriva det som inlägget egentligen skulle handla om. Men det tar emot för mycket. Jag blir så ledsen och rädd bara jag tänker på det. Och det känns overkligt och konstigt och fånigt. Skam. Jag vågar inte dela än. Men vet att jag kanske borde. För jag har svårt att finna ro då förvirringen är total och jag ifrågasätter mig själv varje vaken stund på dagen.