Dit man längtar
Kategori: Allmänt
Min hals gör ont av mat som tvingats ner utan att tuggas tillräckligt. Jag befinner mig i ett vakuum. Känns som att jag ska falla ihop och svimma i vilken sekund som helst.
Vaknade vid 10-tiden. Fortsatte där jag slutade igår. En halv kladdkaka, uppskattninsvis 3-4 dl sprutgrädde, en halv förpackning "fingers" (ni vet sådana där chokladtäckta avlånga rån), en skål glass. Och sen en överfull kastrull med pasta. Med smör, olja, salt och ketchup. Pasta för minst fyra personer. Jag avskyr egentligen att avslöja vad jag faktiskt har ätit med detta är hur min dag började.
Klockan blev 12 och jag inser att jag måste förbereda mig för jobb som börjar 12.30. Kläder. Usch. Tar ett tält och häller torrschampo i mitt otvättade hår. Ett snabbt lager kanebopuder, lite rouge på kinderna. Tappar bort den nyckel som jag alldeles nyss höll i min hand. Jag är i ett vakuum. Tar extranyckeln och lämnar hemmet. Nedragna persienner, obäddad säng, disk överallt - ÖVERALLT, tomma förpackningar. Allt är vidrigt och jag önskar att jag mirakulöst ska få komma hem till ett välstädat hem där ingenting av detta har skett. Där mitt liv tycks vara någonting annat än vad det är. Vart ska jag hitta orken? Men jag vet att orken kommer. Jag vet det nu. Har gjort detta tusentals gånger och sen, när denna period är över kommer ännu mer sorg men också ork till att försöka ordna.
Kan inte låta bli att vara rädd för att grannpojken ska få för sig att hämta någonting i min lägenhet och kliva in och se röran och dra den ena slutsatsen efter den andra. I sådana här stunder HATAR jag att vissa har tillgång till extranycklar. Slår bort tanken, förbjuder den från att vara med för den skapar alldeles för mycket ångest och oro.
Igår var samma visa som idag. Började på lördagsnatten med spaghettiätande och efter det har jag inte förmått mig att sluta. Men nu känns det "bra". Nu är jag fullkomligt avslappnad. Nu hatar jag som mest och på något konstigt vis är det där jag trivs som bäst. Jag är snurrig. Äcklig. Ledsen. Redo att bara dö. Det är skönt. På någon konstigt vis är det skönt. Jag har inga förväntningar. Inga krav, ingenting. Bara vakuum och tomhet. Redo för allt och ingenting. Mitt enda mål är min säng. Jobba tills jag får komma till min säng. Utmaningen blir att hålla de svullna ögonen och den svullna kroppen vaken. När jag är i det här läget så kan jag i princip somna ståendes. Det var länge sedan jag var här. I tomheten. Och jag minns varför jag har så lätt att hamna här. Ett hånskratt inuti. En känsla av att ha vunnit. Din äckliga lilla jävel, nu är du exakt där du ska vara. Nu kan du inte skjunka lägre. Bottenskrap är vad du är. Helt rätt. Bra jobbat. Det är såhär du ska behandlas. Respekt finns inte för jag skiter i dig. Vidriga jävla jävel. Ditt liv är ingenting. Du är ingenting. Jag hatar dig och förbannar den dagen du föddes. Det är ett skämt att du ens försöker att lura dig själv att du borde få leva på något annat vis.
Hon fyller två år idag. Den fina lilla flickan med den mest underbara mamman. Jag vill gråta när jag tänker på dem för jag älskar dem så mycket. Förstår inte varför eller hur, jag bara gör det. Och jag saknar dem. Jag vill säga grattis. Jag vill krama henne och ge henne hela världen. Samma vill jag göra med hennes mor. Men jag får inte för jag får inte vara en del av deras liv. Och ja. Det gör mer ont än jag kan beskriva. Vakuum, hat och tomhet är enklare. Där är jag mer trygg. Det är dit jag längtar när allt gör ont. Samtidigt som det är det jag fruktar mest i hela världen; vakuumet, tomheten, hatet. Allt fint och allt självälskande ska dödas.
