Ett fall.
Kategori: Allmänt
Typiskt. Jag klarar inte pasta. Inte när jag ska äta det som vanlig måltid. Som lunch. Det går aldrig. Jag får ångest. Fortsätter att äta. Känner mig tjock och äcklig. Åt pasta igår kväll - alldeles för mycket och hade samvetskval både länge och väl. Tänkte att jag nog skulle klara den relativt lilla lunchlådan på min en och halv timme långa rast. Jag hade fel. Visste det egentligen redan när pastan åkte in i mikron. Efter första tuggan. Jag kommer inte sluta i tid. Oavsett hur lite eller mycket jag äter kommer jag att känna mig som ett misslyckande. Äter kräm med grädde efteråt. Inte gott. Inte nöjd. Inte bra. Tittar på kroppen. Känner och hatar. Tar en cigarett utan att alls vilja ha för att försöka lugna mig. Den smakar vidrigt. Om 25 min ska jag vara tillbaka på jobbet. Måste åka om 10. Grannen kommer upp utan att veta att jag är hemma. Jag känner mig påkommen. Men det finns ingenting som egentligen är fel eller som ens avslöjar min pastalunch. Han skulle hämta dammsugaren och sen går han igen. Jag tar på mig ytterkläderna. Vill inte vara kvar. Ångrar mig. Känner mig för äcklig. Klarar inte att åka tillbaka till jobbet om jag inte gör någonting. Av med kläderna. Låser dörren. På med musik. 5 minuter på mig. Tjocka fingrar i trång hals. Fan vad jag måste ha ätit. spyorna tar aldrig slut. Och jag har bråttom. Ska ju iväg. Envisa fingrar. Varför skulle jag äta pasta? Och varför är jag så larvig som spyr upp det bara för att jag inte tränar längre? För att du hjälper dig själv Iza. Fullkomligt övertygad. Detta är bra för dig. Ångesten försvinner. Stor del av maten försvinner. Ät inte mer idag. Ingen mer mat. Ta ett glas vin. Det får räcka.
