bulimiza.blogg.se

Hur har jag orkat stanna i det här i veckor? Hur har jag klarat av att leva samtidigt som jag har varit i det här? I den här känslan. I tyngden. I det överväldigande onda. Hur kan det vara möjligt? Jag får sota för gårdagen. Rejält. Både fysiskt och känslomässigt. Hade jag varit svagare och mått sämre hade jag bara börjat om. Fortsatt förstörelsen. Fortsatt vandra i ett kolsvart rum utan att försöka hitta en ljuskälla. 

 

Det är så mycket att kämpa mot idag. Att möta sin spegelbild är hemskt. Att känna kroppen är hemskt. Att se röran i köket. Att veta hur mycket man har förstört. Hur mycket man har skadat kroppen och fått den att, återigen, bli alldeles chockad och förvirrad. Men jag ska försöka hitta styrkan i att jag sätter mig emot idag. Att jag fångar upp med svart kaffe, städning och nikotin.

 

Jag drömde om dig inatt. Jag tycker så mycket om dig. Vilken livlig fantasi jag måste ha. Skapat mig en alldeles egen bild och människa att älska och älskas utav. Gjort dig till någonting du nästan aldrig visat. Eller är det här du? Är det därför jag inte släpper? Fina, söta, skadade. Jag vill ge dig allt och lite mer trots att du inte vill ge mig någonting. Trots att du antagligen helt skulle sudda ut mig ur ditt liv. Kan man få dig att uppskatta min existens? Eller kommer du att för alltid välja att inte se? Är jag så otillräcklig i dina ögon? Behöver jag bli vackrare? Smalare? Mildare? Du behöver inte gilla mig. Din respekt och min synlighet är tillräcklig.