bulimiza.blogg.se

Min hals gör ont av mat som tvingats ner utan att tuggas tillräckligt. Jag befinner mig i ett vakuum. Känns som att jag ska falla ihop och svimma i vilken sekund som helst.

Vaknade vid 10-tiden. Fortsatte där jag slutade igår. En halv kladdkaka, uppskattninsvis 3-4 dl sprutgrädde,  en halv förpackning "fingers" (ni vet sådana där chokladtäckta avlånga rån), en skål glass. Och sen en överfull kastrull med pasta. Med smör, olja, salt och ketchup. Pasta för minst fyra personer. Jag avskyr egentligen att avslöja vad jag faktiskt har ätit med detta är hur min dag började.

 

Klockan blev 12 och jag inser att jag måste förbereda mig för jobb som börjar 12.30. Kläder. Usch. Tar ett tält och häller torrschampo i mitt otvättade hår. Ett snabbt lager kanebopuder, lite rouge på kinderna. Tappar bort den nyckel som jag alldeles nyss höll i min hand. Jag är i ett vakuum. Tar extranyckeln och lämnar hemmet. Nedragna persienner, obäddad säng, disk överallt - ÖVERALLT, tomma förpackningar. Allt är vidrigt och jag önskar att jag mirakulöst ska få komma hem till ett välstädat hem där ingenting av detta har skett. Där mitt liv tycks vara någonting annat än vad det är. Vart ska jag hitta orken? Men jag vet att orken kommer. Jag vet det nu. Har gjort detta tusentals gånger och sen, när denna period är över kommer ännu mer sorg men också ork till att försöka ordna.

 

Kan inte låta bli att vara rädd för att grannpojken ska få för sig att hämta någonting i min lägenhet och kliva in och se röran och dra den ena slutsatsen efter den andra. I sådana här stunder HATAR jag att vissa har tillgång till extranycklar. Slår bort tanken, förbjuder den från att vara med för den skapar alldeles för mycket ångest och oro.

 

Igår var samma visa som idag. Började på lördagsnatten med spaghettiätande och efter det har jag inte förmått mig att sluta. Men nu känns det "bra". Nu är jag fullkomligt avslappnad. Nu hatar jag som mest och på något konstigt vis är det där jag trivs som bäst. Jag är snurrig. Äcklig. Ledsen. Redo att bara dö. Det är skönt. På någon konstigt vis är det skönt. Jag har inga förväntningar. Inga krav, ingenting. Bara vakuum och tomhet. Redo för allt och ingenting. Mitt enda mål är min säng. Jobba tills jag får komma till min säng. Utmaningen blir att hålla de svullna ögonen och den svullna kroppen vaken. När jag är i det här läget så kan jag i princip somna ståendes. Det var länge sedan jag var här. I tomheten. Och jag minns varför jag har så lätt att hamna här. Ett hånskratt inuti. En känsla av att ha vunnit. Din äckliga lilla jävel, nu är du exakt där du ska vara. Nu kan du inte skjunka lägre. Bottenskrap är vad du är. Helt rätt. Bra jobbat. Det är såhär du ska behandlas. Respekt finns inte för jag skiter i dig. Vidriga jävla jävel. Ditt liv är ingenting. Du är ingenting. Jag hatar dig och förbannar den dagen du föddes. Det är ett skämt att du ens försöker att lura dig själv att du borde få leva på något annat vis.

---

---

Hon fyller två år idag. Den fina lilla flickan med den mest underbara mamman. Jag vill gråta när jag tänker på dem för jag älskar dem så mycket. Förstår inte varför eller hur, jag bara gör det. Och jag saknar dem. Jag vill säga grattis. Jag vill krama henne och ge henne hela världen. Samma vill jag göra med hennes mor. Men jag får inte för jag får inte vara en del av deras liv. Och ja. Det gör mer ont än jag kan beskriva. Vakuum, hat och tomhet är enklare. Där är jag mer trygg. Det är dit jag längtar när allt gör ont. Samtidigt som det är det jag fruktar mest i hela världen; vakuumet, tomheten, hatet. Allt fint och allt självälskande ska dödas.

- Vad tänker du nu?

 

- Kan du ge ett exempel på en tanke?

 

- Vissa kanske skulle tänka att de blev rädda. 

 

- Det syns inte. Vad tänker du om det? Att du känner så mycket så starkt men att du inte visar det?

 

Jag blir darrhänt när jag sätter mig i bilen för att åka hem. Ögonen fylls med tårar som jag inte låter falla ner för kinderna. Jag andas. Sitter stilla ett tag. Vet inte vad jag ska göra. Vill prata med någon men vet inte vem jag kan ringa. Vill inte belasta någon. Kan inte ringa vem som helst för det är inte så många som jag kan prata med om det här. Vill inte ringa någon som inte förstår, någon som trots vetskapen faktiskt inte vet. Andas. Darrhänta händer på ratten. Mot affären. Måste hem för att möta upp mitt eminenta fikasällskap men först ska inhandlas kaffe och fikabröd. Köper naturgodis också. Äter alldeles för mycket innan jag ens hunnit hem och inser därför att jag inte kommer att äta någon mat idag. Bra val, Iza. BRA! Du är värdelös... Hade lovat middag med en granne och bestämmer mig för att köpa en brieost som vi kör in i ugnen med nötter och honung. En bit av det tillsammans med allt äckligt naturgodis får räcka som dagsintag. 

---

 

Vi talar sällan om maten, min psykolog och jag. Talar sällan om kroppen. Jag blir väldigt obekväm så fort det kommer på tal. Spänd. Sluten. En enda gång har jag gråtit med henne. På två och ett halvt år. En enda. Och det var när jag beskrev hur äcklig jag tyckte att min kropp var och hur jag hatade att finnas i den och möta spegelbilden varje dag. Hon bad mig då att detaljbeskriva. Jag klarade det inte. Skrek inombords. Berättar jag för dig så kommer du också se på mig på det sättet. Nu hade vi pratat om att jag tycker att det är så jobbigt att inte veta vad jag vill med mig själv och mitt liv. Att jag skulle vilja vilja något.

 

- Är det din enda tunga sten just nu i livet? Det enda som ligger i vägen? 

 

- Nej.

 

- Vad är det mer då?

 

 

- Och det är?

 

Jag blir ledsen. Visar det inte men fäster blicken på väggen och möter hennes med endast snabba ögonkast. Så gör jag alltid när vi talar om det här. Min största sorg. Min största skam. Det som får mig att aldrig komma någonstans. Det som skadar mig på ett sätt som inte går att förklara.

 

Vi fastnar lite kring ämnet en stund. Säger inte så mycket mer än vi redan sagt. Jag blir lite upprörd. Och ledsen. Mest ledsen. När hon säger det som jag redan vet. Att jag inte kan gå vidare och att jag inte kan göra någonting med mitt liv om jag inte tar hand om mig själv bättre. För rent krasst så vet jag att orken inte finns. Jag skulle aldrig klara hela veckor i skola eller ett heltidsjobb. Jag kan inte rutiner.

 

Mitt största misslyckande. Jag vet inte om jag med ord kan förklara den maktlöshet jag känner. Jag ÄR en stark individ. Jag VET vad jag bör och inte bör göra. Och jag har försökt och försökt och försökt och försökt. Men fallit varje gång. Det skapar en känsla av värdelöshet. Det spelar ingen roll hur mycket jag kan eller vet. JAG KLARAR INTE ATT HANTERA DETTA. Förstår ni vilket misslyckande? Att inte kunna? Hur kan det vara möjligt!? Något så enkelt förstör hela mitt liv och begränsar hela mig. Bara en kort tripp till någon kompis skapar orosmoln inuti. Hur ska jag hantera maten nu?

Jag borde kanske skriva det som inlägget egentligen skulle handla om. Men det tar emot för mycket. Jag blir så ledsen och rädd bara jag tänker på det. Och det känns overkligt och konstigt och fånigt. Skam. Jag vågar inte dela än. Men vet att jag kanske borde. För jag har svårt att finna ro då förvirringen är total och jag ifrågasätter mig själv varje vaken stund på dagen. 

Jag funderar massor. Tänker. Känner. Kommer att formulera när jag är redo. Det är jag inte riktigt än. 

 

 

Färska frukostmackor, sallad, avokado, tomat, skagenröra, smör, äppeljuice, ägg, kaffe och bullar. Dukar upp ett frukostbord till mig och två av mina absoluta favoritpojkar. 

 

"Gud vad vad hungrig jag är"

"Ät då"

"Jag ska ju det!"

"Dåså, vad klagar du på?"

 

Jättehungrig var jag. Trots att jag har ätit alldeles alldeles för mycket de senaste dagarna. Jag har nog klagat lite väl mycket på mättnad respektive hunger till pojken som på skämt svarade på mitt hungersutrop. Jag blev lite orolig. Det sådde ett frö inuti. Typiskt. Skit också Iza, nu har du varit alldeles för öppen om hur hungrig och mätt och äcklad och utsvulten du är. Alldeles för mycket tjat om fucking jävla mat. Nu har han tröttnat. Nu är han irriterad. Han vet ingenting om mitt verkliga förhållande till mat. Och jag vill inte bjuda in honom så varför låter jag honom få veta om min hunger och min mättnad och allt däremellan?

 

Han skämtade bara. Det gör mina buspojkar. Men jag har svårt för skämt som rör just sådant. Utsvulten (en känsla, inte en sanning) äter jag en stor dubbelmacka med allt möjligt pålägg. Jag och Emil äter så att det står härliga till. Nicke är lite för morgontrött. Han äter inte frukost direkt när han vaknar.

 

Det är kladdigt. Svårt att hålla i den välfyllda mackan och svårt att äta med finess. Känner mig som ett vilddjur och försöker diskret täcka min mun när jag tar tuggor från min macka. Emil blir proppmätt. Jag med. Säger jag det också? Det gör jag säkert. Delar en bulle i två delar. Äter halva genom att doppa den i mitt kaffe. 

 

"Fasen vad du äter Iza"

 

Spela cool. Reagera inte. "Jag vet" svarar jag självsäkert och försöker att diskret och obrytt byta samtalsämne. Och så börjar det. Tjockis-Iza, tjockis-Iza, tjockis-Iza. Äckliga jävla människa. Måste äta mer eller gå och spy. Fan också. Hur löser jag det här? Vi åker till tippen och sen skjutsar jag hem Emil. Nicke följer med hem till mig igen. Min hjärna är i full gång. Hur länge sen var det jag åt mackan? Måste spy. Måste försöka. Kommer Nicke höra? Ger honom ett filmklipp att titta på och skyndat in i badrummet. På med kranen. Snabbt försök. Nej, det kommer att låta för mycket. Återgår till soffan och lägger mig och vilar. Han går hem till sig. Så fort jag hört porten gå igen i trapphuset låser jag min dörr och skyndar med fingrar. Sådär. Bättre? Nej Iza. Du kunde bara ha skitit i att äta som en gris till att börja med. 

Det blöder så idag. Och jag måste låta det blöda. Inse att blodet inte kommer att dränka mig även om det känns som det. Jag överlever blodbad. Har gått igenom många och kommer att gå igenom fler. Det svåraste är när man inte kan hitta såret. När blodet strömmar och man hinner inte hitta den egentliga källan. Vart ska man sätta fingret när det tycks vara blod överallt? 

 

Jag drunknar inte. Jag drunknar inte. Jag drunknar inte. Jag är här. Mitt i blodet. Känner dess värme och står ut. Finner mig i det. Konstaterar. Här simmar jag ett tag. Det kommer att bli klarare. Mindre trögflytande och till sist är det alldeles klart för att sedan tjockna igen.  Det är ingen fara. Alla blöder vi ibland. 

Jag vaknar med ett molande obehag som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är över. Så mycket som är över. Jag vill skaka av mig men kan inte. Jag vaknar i röra. Inuti i mig. Inuti mitt hem. Vill sova (och äta) bort min dag men plikter såsom arbete väntar och jag får se till att helt enkelt bara kliva upp. Skjut åt sidan. Jag kan inte det. Det känns och osynliga tårar rullar ner för svullna kinder. Jag saknar så att det gör ont. Ångrar så att jag hatar. Hatar så att jag ångrar. 

 

Kom tillbaka. Jag saknar er. Ni lämnar sår i mig när ni vänder mig ryggen. När er famn inte längre står öppen. Jag behöver famnar att krypa in i. Stora, snälla, varma, trygga. Ärliga famnar. Det är så jobbigt när det finns någonting som ligger i vägen. Som en tagg i den annars så mjuka och välkomnande famnen. Då blir jag förtvivlad. Fundersam. Hur tar man bort en tagg som är dukig på att gömma sig? En tagg som anpassar sig och dyker upp när man minst anar det. Det gör ont. För ont för att vara vaken. Jag måste sova en stund igen.    

Hur har jag orkat stanna i det här i veckor? Hur har jag klarat av att leva samtidigt som jag har varit i det här? I den här känslan. I tyngden. I det överväldigande onda. Hur kan det vara möjligt? Jag får sota för gårdagen. Rejält. Både fysiskt och känslomässigt. Hade jag varit svagare och mått sämre hade jag bara börjat om. Fortsatt förstörelsen. Fortsatt vandra i ett kolsvart rum utan att försöka hitta en ljuskälla. 

 

Det är så mycket att kämpa mot idag. Att möta sin spegelbild är hemskt. Att känna kroppen är hemskt. Att se röran i köket. Att veta hur mycket man har förstört. Hur mycket man har skadat kroppen och fått den att, återigen, bli alldeles chockad och förvirrad. Men jag ska försöka hitta styrkan i att jag sätter mig emot idag. Att jag fångar upp med svart kaffe, städning och nikotin.

 

Jag drömde om dig inatt. Jag tycker så mycket om dig. Vilken livlig fantasi jag måste ha. Skapat mig en alldeles egen bild och människa att älska och älskas utav. Gjort dig till någonting du nästan aldrig visat. Eller är det här du? Är det därför jag inte släpper? Fina, söta, skadade. Jag vill ge dig allt och lite mer trots att du inte vill ge mig någonting. Trots att du antagligen helt skulle sudda ut mig ur ditt liv. Kan man få dig att uppskatta min existens? Eller kommer du att för alltid välja att inte se? Är jag så otillräcklig i dina ögon? Behöver jag bli vackrare? Smalare? Mildare? Du behöver inte gilla mig. Din respekt och min synlighet är tillräcklig.

 

 

Mitt första fall idag var ingenting i jämförelse med vad jag hade att vänta. Första fallet fångade jag ju dessutom upp en aning med kompensation. Så blev det inte sen :(

 

Men jag klarar mig. Hatet och äcklet finns. Ovärdigheten och känslan av misslyckande likaså. Men jag drunknar inte. Jag står. Jag träffade folk efter. Med magen i fyra hörn och tyngden i huvudet. Fylld. Äckligt, äckligt fylld. Trodde jag skulle spricka efter sista tuggan och sprang till toaletten för att jag trodde att kroppen självmant tänkte spy. Det gjorde den inte. Och jag orkade inte bry mig eller respektera mig själv tillräckligt för att göra någonting åt det. Jag stannade i äcklet. I det bortdomnade. Där ingenting finns förutom ett töcken och fysisk smärta. Där orkar jag vara även om törsten är enorm och tröttheten likaså. Vet inte om jag har sagt det någongång? Att vatten aldrig är så gott som när man hetsat oerhörda mängder? Att först är det hungern som är bottenlös och sedan blir det törsten. Kroppen kräver vatten. En känsla av att bära en öken inuti. 

 

Jag åkte och tittade på film med tre otroliga människor när det hela var över. Lilo och Stitch ❤️ Så fin så fin så fin så fin!!!! Det var nog smörjande för själen. Både filmen och sällskapet. 

 

Min fina vän Linda har en stor plats i mitt liv och nu har hon även klivit in i den här världen. Den fula, hemska, tragiska, äckliga och jävliga. Och du är välkommen. Litar på dig helt och fullt och även om det är svårt, blottande och förlamande att utan att riktigt vara beredd, få ytterligare en som vet så tror jag att det är bra. Dessutom kliver du in i ett ganska milt och förlåtande skede i mitt mathelvete så förhoppningsvis är det inte för jobbigt för dig. För jag har kommit långt. Jag lär mig massor och försöker att respektera mig själv mer för var dag som går. Jag försöker att tycka om mig själv mer. Försöker att så mer stolthet inuti. Försöker att släppa kontroll och försöker att inte binda upp mig på regler. Jag är hoppfull. Det är jag. Även idag. Även nu. När jag ligger här med sårig hals från tidigare och uppsvälld mage från senare. Även då är jag hoppfull och alltså inte full av hårda ord, hat och hån. Det måste jag försöka att komma ihåg. Det är det smartaste jag kan göra om jag vill bli fri från alla mina demoner. 

Typiskt. Jag klarar inte pasta. Inte när jag ska äta det som vanlig måltid. Som lunch. Det går aldrig. Jag får ångest. Fortsätter att äta. Känner mig tjock och äcklig. Åt pasta igår kväll - alldeles för mycket och hade samvetskval både länge och väl. Tänkte att jag nog skulle klara den relativt lilla lunchlådan på min en och halv timme långa rast. Jag hade fel. Visste det egentligen redan när pastan åkte in i mikron. Efter första tuggan. Jag kommer inte sluta i tid. Oavsett hur lite eller mycket jag äter kommer jag att känna mig som ett misslyckande. Äter kräm med grädde efteråt. Inte gott. Inte nöjd. Inte bra. Tittar på kroppen. Känner och hatar. Tar en cigarett utan att alls vilja ha för att försöka lugna mig. Den smakar vidrigt. Om 25 min ska jag vara tillbaka på jobbet. Måste åka om 10. Grannen kommer upp utan att veta att jag är hemma. Jag känner mig påkommen. Men det finns ingenting som egentligen är fel eller som ens avslöjar min pastalunch. Han skulle hämta dammsugaren och sen går han igen. Jag tar på mig ytterkläderna. Vill inte vara kvar. Ångrar mig. Känner mig för äcklig. Klarar inte att åka tillbaka till jobbet om jag inte gör någonting. Av med kläderna. Låser dörren. På med musik. 5 minuter på mig. Tjocka fingrar i trång hals. Fan vad jag måste ha ätit. spyorna tar aldrig slut. Och jag har bråttom. Ska ju iväg. Envisa fingrar. Varför skulle jag äta pasta? Och varför är jag så larvig som spyr upp det bara för att jag inte tränar längre? För att du hjälper dig själv Iza. Fullkomligt övertygad. Detta är bra för dig. Ångesten försvinner. Stor del av maten försvinner. Ät inte mer idag. Ingen mer mat. Ta ett glas vin. Det får räcka.  

Tänk vad svårt det är. Att vara just här. Just nu. Att inte vara på väg. Ständigt i framtiden.

Sedan, när det är bättre.

Sedan, när man är lyckligare.

Sedan, när man är mer älskad.

Sedan, när man är mer lyckad.

Sedan, när livet börjar.

 

Är det ett sätt att stå ut? Att stå ut med nuet? Ständigt hoppas på någonting bättre, tro på någonting bättre. Men missar man inte det fina i nuet? Springer ifrån det, siktet endast inriktat på sedan.

 

Jag är en prestationsprinsessa som på många plan slutat prestera.

Jag är en kroppshatare som smått börjat acceptera.

Jag är en kontrollmänniska som har börjat släppa på tyglarna.

Jag är en evig jämförare som börjat försöka sluta jämföra.

Jag är någon ful som börjat bli vacker.

Jag är någonting elakt som börjat bli snällt.

Jag är någonting korkat som börjat bli intelligent.

Jag har blivit ratad.

Jag har blivit bortstött.

Jag har gjort misstag.

Jag har försatt mig i svåra situationer.

Jag äter pizza.

Jag äter pasta.

Jag dricker alldeles för mycket vin och sprit (vem bestämmer vad som är för mycket?).

Jag äter oregelbundet.

Jag röker cigaretter när jag känner för det.

Jag snusar när jag känner för det.

Jag sitter alldeles, alldeles stilla och trotsar träningstvånget.

Jag börjar leva.

Jag börjar må bra.

Jag lär mig massor.

Jag börjar uppskatta.

 

Jag tackar mig själv och jag tackar alla rumtomkring mig. Är mer levande än jag varit på länge för stunden. Igår lagade jag mat. Jag åt maten med några av mina finaste vänner. Jag drack några glas vin. Rökte ett par cigaretter.

Jag lär mig att försvara mig själv. Jag lär mig att försvara andra. Jag försöker att acceptera mig själv, stå upp för mig själv, vara stolt över mig själv. Försöker att älska mig lika mycket som jag älskar andra. Försöker att se det fina i mig på samma sätt som jag klarar av att se det fina i andra. Jag ska försöka ta hand om mig själv.

---

 

Jag ska bli mitt starkaste jag. Genom att göra precis som jag känner för. Genom att skita i allt vad det innebär att vara duktig. Genom att skita i måsten. Borden. Göra vad jag vill. Det jag känner för. Det är det svåraste som finns. För mig är det det absolut svåraste som finns. Och det kommer att få mig att må bra.

 

Hösten är underbar. Jag tog en höstpromenad på morgonen. Utan tvång. Inte för framtiden. Inte för kroppen jag ännu inte har. Bara för stunden. För nuet. För att må bra. Jag ska tillåta mig att känna alla känslor jag har och jag ska vara ödmjuk inför dem. Tårar, skrik och skratt. Allt ska få vara med.

 

 

VI LEVER NU.

Vi måste försöka även när det är svårt.

 

 

Det är nu det är som svårast. När man sovit hela gårdagen och hela natten, med paus för att trycka i sig ofantliga mängder av ofantligt onyttiga produkter. Egentligen skulle jag kunna fortsätta, det är alltid risken med mig när jag väl börjat. Jag vaknar och vill fortsätta. Fortsätta äta och fortsätta sova. Men jag vet att jag mår dåligt av det. Konsekvenstänkande.

 

Kaffet i min hand. Välfyllda kylskåp. Välfyllda skafferi. Välfyllda frys. Det är riskabelt att befinna sig i mitt hem idag. Men jag har blivit så mycket starkare den senaste tiden. Och jag tror att det är dags för mig att försöka klara av en sådan utmaning. Dags att mitt i känslohavet försöka koppla på hjärnan. För är jag sugen på mackor, pasta, glass, choklad och grädde egentligen? Vad ger det mig egentligen? Det är fantastiskt att jag ens har möjlighet att resonera på det viset. Att jag klarar det. Resonemang är annars inte möjligt i en sådan situation. Hjärnan får vanligtvis inte vara med. Men nu får den. Och nu ska den.

 

 

Otröstlig och förlorad. En person vill jag ha hjälp utav. En enda kan jag tänka mig. Med den det aldrig skulle ske. Jag måste fundera ordentligt på hur jag ska göra. Hur ska jag förhålla mig till allting? Vart ska jag? Jag har fyllt mig. Länge sedan sist jag var såhär full av skit. Jag kände mig tvungen att åstadkomma bedövning. Jag måste få stänga av. Fylld så att jag inte kan röra mig. Så att ögonen faller ihop igen och igen och igen. 

Jag kan inte somna. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud. Relationer, människor. Jag måste bestämma mig. Fundera. Koppla på hjärnan. Vart är jag på väg och vart vill jag. Akta mig. Vara försiktig. Lyssna på allt Iza. Hör du? Ser du? Märker du? Det är inte klokt. Det är alldeles galet. Jag vet inte vad jag ska göra med all denna röra. All denna förvirring mellan rätt och fel. Rätt väg. Rätt liv. Rätt beteende. Vad är värdefullt? Vad värdesätter jag? Det är så enkelt att gå vilse i det här. Kretsarna jag har hållit mig till förvirrar mig. Jag måste stålsätta mig. Akta så att jag inte förloras. Tror att det var två år sedan jag fick höra detta från en vän; "Fan Iza, fastna bara inte här med någon söndertatuerad rörmokare för att bosätta dig i radhus och skaffa ungar" 

Jag måste vakna till liv. Inte låta mitt liv rinna ur mina händer som hal sand. Snart räcker det. Snart måste det vara nog. Det är inte såhär det ska vara. Släpp. Släpp. Fundera. 

 

Knulla, supa och spela dator. Inga mål, inga visioner. Kan jag vara i det? Klarar jag det eller förloras jag? Dras jag med? 

 

Det räcker nu. Någonting är fel. Det är inte såhär det är tänkt. Inte såhär det ska vara. 

Igår eftermiddag flög det på litegrann. Idag har det fortsatt. Känner mig så tjock just nu. Längesedan jag hade den känslan men nu är den här igen... Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Imorgon kommer jag inte att klara att äta så mycket. Jag känner mig äcklig, svullen, ful och oattraktiv. Dålig. Jag försöker att känna efter, leta, finns det en annan förklaring än faktisk viktuppgång? Vågen och jag gjorde slut för ganska längesedan och jag kan därför inte ta hjälp utav den. Men jag undrar om den relationen borde på en andra chans? Jag vet inte. Hatkärlek. Behöver jag dig verkligen? Borde jag behöva dig?

 

jag mår illa när jag tänker på mat. Jag mår illa när jag tänker på min mage. Jag mår illa när jag tänker på hela min kropp. Mår illa när jag tänker på den jag är. Mår illa när jag tänker på relationer som jag förlorat eller relationer som har förändrats. Mår illa när jag tänker på MIG. Funderar på att spy trots att jag inte ätit nyligen. Spy bara för att tömma. För att leva ut illamåendet. För att känna mig renare och mindre äcklig. Egentligen har jag nog haft en bra dag. Eller? Jag förstår inte riktigt. Äcklig, äcklig, ful. Vidrig, vidrig, ful. Icke-älskvärd. F U L. Det snurrar. Och jag känner hur hela min kropp dallrar. Hur hela jag badar i fulhet, fett och dumhet och misslyckanden. Jag borde inte skriva såhär. Jag vet det. Jag borde sätta ner foten. Men just nu bara hatar jag. Hatar, hatar, hatar. Övertygad om att det också är vad jag bör. Pasta, pizza, fett och socker. Äckliga jävla människa. Varför är jag så dålig? Åh. Som jag önskar bort mig själv just nu. Och jag saknar Emil. Och är rädd att han kommer att fortsätta vilja förskjuta mig. Fortsätta att vilja ha mig på avstånd. Jag gjorde honom arg i försök att skydda honom och nu har jag kanske förstört för honom. Saknar så att det gör ont och så att tårarna bränner bakom ögonlocken. Skulle inte orka att förlora honom. Det vore så orättvist på något vis. Ge honom tid Iza. Ge honom tid. Okej. Jag ska. Saknar B. Massor. Massor, massor, massor. Saknar D. Massor, massor, massor. Vill ha en kram samtidigt som jag inte vill ha någon i närheten av mig. Hata mig. Äckliga Iza. Kom inte nära mig. Saknad, sorg och äckel. Besvikelse och ännu mer besvikelse. Hackar mer, hackar hårdare. Känns så rätt. Idag förtjänar jag att slås i bitar. Alla som känner sig manade borde dundra på mig. Spotta på mig. Pissa på mig. Knulla sönder mig och kalla mig vidrig. Slå. Hård. Tills jag tuppar av. Hata mig. Förakta mig. Idag förtjänar jag ingenting. Just nu förtjänar jag ingenting. Simmar i ett hav av äckel och borde dränkas i samma hav. 

Jag saknar. Tänk att jag verkligen gör det. Alltid blir jag ledsen och börjar sakna när jag träffar honom.Får jag för mig iallafall.

 

 

Jo. Jag menar allvar. Det är ju så det känns!

 

Fast det där är ju inte sant. Saknar du honom? Som den han är? Du saknar inte honom. Hur kan du sakna någon som är elak mot dig? Du saknar illusionen av honom. Den illusion du byggt upp. För du kan bara inte sakna honom på riktigt.

 

JAG BYGGER BYGGER UPP OCH DU RIVER RIVER NER

Jag saknar visst. Hellre det där än ingenting. Hellre ignorans, ointelligens och respektlöshet än ingenting alls. Så känns det. Men jag håller med. Jag förstår inte heller hur jag verkligen kan göra det. Hur jag kan sakna någonting som skadar och skapar oro och ångest och självförakt. Jag var duktig - tog kontrollen. Gjorde det jag bör för att stå upp för mig själv. Det kändes bra. Men släppte gjorde jag inte. Schackspel fortsätter. Använde andra pjäser för att komma åt den pjäs jag egentligen var ute efter. Fungerade. Varför fungerade det? Och pjäsen jag ville ha under uppsikt hamnade under min uppsikt. Just nu vet jag inte vart min pjäs står. Jag vet inte heller åt vilket håll den vill gå. Och hans pjäs följer som vanligt ett fullkomligt ostrukturerat mönster utan logik. Vart är hans pjäs på väg? Det vet den nog inte. Det vet den aldrig. Den bara hoppar och far och tar vägar som den egentligen inte får välja.

 

Nej. Jag vet vad jag borde. Jag borde fortsätta med avståndstagande. Och jag vet varför det är svårare för mig just nu. Två av mina närmaste vänner är arga på mig och kommer att behöva ta avstånd från mig ett tag. Och om jag känner mig dålig så blir det svårare att stå emot sådant som inte är bra för mig. Jag börjar självhata och självförakta fortare än blixten. Och då väljer jag, och tror att jag vill välja, Honom. Jag måste ge mina vänner tid och förståelse. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag hade verkligen bara goda avsikter. Men det tror jag att dom vet också. Det var ofrånkomligt men kanske jäktade jag fram något tidigare än de själva hade tänkt. Det var fel läge, fel situation, fel tillfälle. Jag handlade utan att först bromsa mig själv. Och bromsarna måste man ha med sig vart man än går! Jag körde för fort för snart och på lite fel väg. Men nu är det gjort. Och jag kan inte börja hata mig själv för någonting som jag gjorde av välvilja. Då backar jag i min utveckling. Då förlorar jag återigen mot mitt inre monster. Och det ska jag inte göra. Ingenting blir bättre av att slå på det egna jaget. Var stark nu Iza.

   

Jag visste att det skulle bli en tuff dag. Kämpar emot illamåendet gentemot det egna jaget. Försöker att inte gå in i hatet. Men det finns så nära till hands. Vi går här, hand i hand. När svåra situationer uppstår med dem jag håller kär så börjar det. Slagen. Hårt. Hårdare. Hårt. Hårdare. Hårda ord, ingen nåd. Det här ska du ta. Lilla pissluder. Det är så svårt ibland. Att stå upp för det man tror är rätt. Det kan göra så ont. För det är så obekvämt. För alla inblandade. Jag sväljer en atarax och skriver. Skriver här. Skriver textrader på engelska som kanske såsmåningom kan bli till en ny låt. Avreagera. De jag vill prata med vill inte prata med mig just nu och då är det bara för mig att backa. Det är dags. Visa kärlek och omtanke genom att ge avstånd. Min hals gör ont av ännu icke gråtna tårar.

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Alla mina pekpinnar och höttande fingrar. Alla mina tankar och känslor och idéer. En näsa som är alldeles för duktig för att lägga sig i blöt. Överallt ska jag vara, allt ska jag blanda mig in i. Det skapas en så stark känsla inuti som knappt går att stoppa. Men jag ska lära mig. Jag måste lära mig. Alla fungerar inte som jag och jag MÅSTE låta människor fungera som de fungerar. Något annat är inte rättvist.

Två människor som jag älskar har jag nu ställt till det för. Jag ville väl men inser att det var fel. Jag trampar med stora fötter där inte ens små fötter hör hemma. Och ingenting mer kan jag göra än be om ursäkt. Och jag undrar för mig själv om förlåt ens räcker till. Åh vad jag hoppas att detta ordnar sig. Jag hoppas att sådant som inte är uträtt blir uträtt och jag hoppas att dessa starka, underbara människor kommer att kunna hjälpa varandra till det bästa för dem båda.

 

Jag kommer att lära mig. Jag försöker verkligen att lära mig av mina misstag. Alla mina pekpinnar och höttande fingrar ska jag använda med mig själv istället. Peka på mina fel och lära mig att i vissa lägen ska man inte göra annat än att låta andra sköta sitt eget. Även om en känsla inuti är så stark, så stark. Då står man emot. Då ska jag stå emot.

 

Ett hjärta till dig ♥

Och ett till dig ♥

Andas genom en täppt näsa när jag dricker mitt morgonkaffe. Drömmer mardröm efter mardröm. Människor som påverkar mig starkt är med och gör hela mig till en värkande trasig människa. Människor jag älskar försvinner, riskerar att dödas och jag gråter när ingen annan gråter. Av förtvivlan som ingen annan känner.

Det gör lite ont idag. Men jag försöker att skaka bort det med envishet och klartänkthet. Lägga fokus på det jag har. 

 

Kvinna i obalans med värkande och svullen mage. Är det såhär den ska se ut nu? Äter gör jag också. Trots hunger som egentligen är obefintlig. Men jag vill inte vara trött längre. Jag vill inte. Men frågan är om jag inte hellre är lite trött än svullen, spänd och värkande. Kaffe och surdegsknäckemacka till frukost. Jag som knappt ätit frukost det senaste halvåret har nu ätit frukost vid 8-tiden två dagar i rad. Ska iväg på kurs. Hjärnan måste fungera mellan 9 och 16. Är det bra? Det är bra. Jag måste tänka positivt.

 

Idag ska jag alltså på kurs. Ganska snart. Jag ska dricka mer kaffe, bli piggare. Jag ska lära mig massor, bli kunnigare. Jag ska ställa frågor, vara vaksam och nyfiken. 

 

Jag längtar lite efter att lämna min hemstad just nu faktiskt. Det finns för mycket här som känns för invecklat och som gör alldeles för ont. Mitt hjärta klarar det inte. Det kommer åt mig. Utan skydd. 

Jag blir så ledsen. Desto mer jag hör, desto mer jag förstår, desto ledsnare blir jag. Besviken och förvånad. Känslor som skadas, handlingar utan hjärta. Och ingenting kan jag göra. Kan jag? Hur? Är kanske inte min plats att ta. Kanske inte min uppgift. Men om någonting känns fel så känner jag så starkt att jag borde försöka. Med det lilla jag kan. Jag känner mig skyldig annars. Tystnad känns så fegt. Som ett trygghetsval som jag bara skulle ta för att det tjänar ett egoistiskt syfte. Det finns så många andra som håller käften. Som inte står upp för sådant som är uppenbart fel. Som inte försöker att skydda och säga ifrån när andra skadas. Man lämnar det åt "dem det angår". Men måste man inte försöka hjälpa varandra? Hjälpa när man tycker att någonting är fel? Alla klarar inte att stå upp för sig själva, och borde man inte då göra allt i sin makt för att försöka stärka dem?

 

Det är så ofta jag känner så här. Vill stå upp för de svaga och ibland även de starka. Även om det för vissa kan uppfattas som "att lägga näsan i blöt", "att bry sig för mycket", "att lägga sig i för mycket". Och det är inte så jag menar. Menar inte att lägga näsan i blöt. Vill bara förhindra onödiga fall. Med betoning på onödiga. För ABSOLUT. Jag tror att fall är viktigt. Livsavgörande till och med. Fall formar oss och stärker oss och får oss att lära oss att försvara oss själva bättre till nästa gång. Men ett för stort fall orsakad av en annan människa kan vara förödande. Och om det då finns en minsta chans att skydda/lindra eller åtminstone försöka skydda/lindra så kan jag inte låta mig själv inte göra någonting. Det valet får jag inte ta. Så känns det. Jag vill göra allt jag kan. Och gärna mer därtill, men det går inte. Får jag då välja att vara tyst? Är det rätt? Av vilken anledning? Att det är bekvämast? Både för mig och för andra? Hur ska jag då kunna se mig själv i ögonen efter det? Nej, jag förstår inte. Det finns inte. Det finns inte i min värld. När någonting är och känns fel så tar det emot överallt. Då gör det ont överallt. 

 

Det är inte enkelt. Att gå runt och känna för andra. Att gå runt och vilja skydda andras känslor. Men det känns inte som att jag någonsin skulle kunna leva annorlunda. Vet inte ens om jag skulle vilja. Jag bryr mig ju! Jag bryr mig så mycket att det inte går att beskriva! Jag vill inte att någon ska bli ledsen på grund av mig och helst inte på grund av någonting annat heller. Och jag vill inte att det ska göra mer ont än nödvändigt. Vi måste ju hjälpa varandra. Är det inte så? Problem uppstår dock när man inte ser en självklar gräns. När man inte vet hur långt man får gå. När man förvirras av omständigheter och av människors egentliga viljor och känslor. Människor kommer alltid till viss del gömma sina viljor och känslor. Total ärlighet går inte - för då överlever man inte länge. Då skadas man för livet alldeles för snabbt. Så i medvetet eller undermedvetet försvar kommer en viss del av människan alltid vara en aning oärlig. När det kommer till det egna. I skydd. Och då tänker jag att man måste försöka se verkligheten. Använda hjärna och hjärta och hjälpa till agerande. 

 

Detta kanske låter flummigt och obegripligt men jag vet inte hur annars jag ska förklara det. Jag vet verkligen inte. Jag försöker. Jag misslyckas ibland, lyckas ibland. Det som jag försöker med allra mest och som jag ALDRIG kommer att ge upp är att verkligen känna för andra och försöka att genuint bry mig om andra. Det är ett ansvar som jag så ofta är rädd att jag inte lyckas ta. Så ofta rädd att jag ska missa någon. Missa något. Missförstå någon. Missförstå något. För jag vill ju verkligen inte det. Jag blir så ledsen bara av att tänka på det. Jag vill inte att det någonsin ska bli så. Men jag vet att det händer. Och jag vet att det kommer att hända. Och för det kommer jag evigt vara ledsen på mig själv. 

Smaker som man känner igen. Som tar en tillbaka. Som skapar känslor. Minnen. Tankar. Jag har ätit för mycket idag. Inte hetsat. Men ätit för mycket. Ätit när jag inte behövt. Ätit sådant jag inte behövt. Ätit fast det inte längre är gott. Ätit fel.
Jag försöker att säga till mig själv att det inte är någon fara - att det är okej. Och jag blir duktigare och duktigare på att lyssna. Det blir jag faktiskt. Men jag känner fortfarande ett äckel och ett hat över mitt handlande. Men jag måste vägra att känna så. Annars vinner bulimin. Och vet ni? Den förtjänar inte att vinna. Det finns så många fina själar som jag läser om här runtomkring som har problem med maten och som samtidigt slår på sig själva. Det är så hemskt. Och det kommer aldrig att hjälpa oss att nå någonstans. Vi måste försvara oss själva från oss själva. Annar förlorar vi. Men tar vi fighten så vinner vi garanterat. Vet ni varför? För INGENTING slår det egna jaget när det egna jaget har bestämt sig. Om man går i förening med sig själv så finns det inga hinder. Bara möjligeter.Och jag är himla trött på hinder. Trött på att kämpa i motvind. Trött på att stjälpa mig själv istället för att hjälpa mig själv.
Jag har varit ordentligt sjuk sedan natten till i lördags. Idag mår jag äntligen bättre men mår fortfarande inte helt bra. Fick påbörja en antibiotikakur idag och det har redan hjälpt lite som tur är. Men så mycket kraft till att skriva finns inte så nu sluter jag ögonen inför ytterligare ett läkarbesök imorgon förmiddag.