bulimiza.blogg.se

Jag vill leva. Inte vänta på att livet ska börja.

Nära

Kategori: Allmänt

Han stönar. Jag är vaksam. Försöker vara lagom. Försöker ta hänsyn, ge allt jag kan utan att förloras, allt han vill ha i stunden. Följer rörelser och invitationer. Bjuder in. Låter mig bjudas in. Och i detta ska jag försöka hitta mig själv. Försöka att inte sälja mig själv. Försöka att inte förnedras. Försöka att inte bli spänd. Bli inte spänd. För att få den andra att trivas måste du trivas själv. Trivs nu. Trivs. Njut? Se till att han njuter. Slappna av. Se till att han slappnar av. Hoppas att du slipper tänka lika mycket som jag. För det är inte lätt. Att tänka. I ett ögonblick där tankar inte ska behövas. Jag hoppas att du tänker på dig själv mer än du tänker på mig. 

Nu.

Kategori: Allmänt

Jag är lagom just nu. Precis här. Nu. Där jag är. I stunden. Massor har hänt på senaste. Fina saker, mindre fina saker. Glada saker, mindre glada saker. Nerbäddad i en kär väns soffa. Vi har ätit indiskt, druckit en exotisk drink och pratat sönder varandra. Vi blev ackompanjerade av en officer-klass som var ute och rände. "Oj! Vad snygga ni är, får vi slå oss ner?" "Vill ni följa med till en bal på slottet?". Haha. Torsdag. Spontant. Livet. 
 
Jag är ledsen och glad på en och samma gång. Vet vilka taggar som sitter i hjärtat och jag försöker att trycka bort dom. Men det är inte så enkelt. Vet vilka händelser som gett mig dåligt samvete - har så svårt att förlåta mig själv. Så svårt att låta andra förlåta. Tänker att nu borde jag fördömas. Samtidigt som jag vet att de som
verkligen älskar MIG inte kommer fördöma. Ingen är perfekt. Allra minst jag. 
 
Försöker att lyssna på allt fint. Försöker att förtränga allt fult. Försöker att lära. Försöker att släppa. 
 
Älska mig. Älska mig för den jag är. Och berätta om det du inte älskar. Kan jag förändra?
 

6 + 6 + 6 = 6?

Kategori: Allmänt

Jag lever. Jag har inte funnit ro till att skriva, men jag lever!

Vill vara hos dig

Kategori: Allmänt

Jag kände mig fri, agerade ofritt. Ångrade mig djupt när jag vid 14-tiden hade ätit lite godis, kaffe med massa grädde, en macka, knäckemackor och yoghurt på morgonen och sen pasta till "lunch". Blev äcklad av mig själv och kräktes mer än jag har gjort på riktigt länge. Helt tom. Men det kändes inte hemskt. Kändes inte som ett straff. Utan som en hjälp. Efter det har jag inte stoppat i mig någonting mer. Och nu ser jag bara fettvalkar som hänger över byxlinningen tyvärr. Jag börjar bli slapp, förslöad och fettig. Blä. Äckligt. Tränar ingenting!!!
 
Extremt trött. Ska sova tills jag inte längre är trött. Tänker massor på en vän som har massor av ångest just nu. Vill vara där. Bredvid. Nära. Krama. Pussa. Jag ska fundera. Och så ska jag försöka hjälpa så gott jag kan bara genom att finnas till.  
 

Jag är fri

Kategori: Allmänt

Jag bestämmer mig för att jag mår bra. Idag mår jag bra.
Jag bestämmer mig för att det är okej. Det är okej.
Jag bestämmer mig för att jag får. Jag får.
Jag bestämmer mig för att våga. Jag vågar.
 
En virvelvind och jag delade på en flaska vin igår. Ett par GT unnade vi oss också. Vi pratade om allt. Vi gick på djupet och höll oss på ytan. Det var intressant. Livet är allt bra konstigt. Det finns så mycket feghet och begränsningar i oss alla. "Regler", "normer" och "ramar" som vi hela tiden känner oss tvungna att följa. Att ta ett steg utanför kan vara skrämmande.  Men det kan också vara fantastiskt.
 
Jag är godissugen. Det är okej Iza. Du får vara det.
Idag vill jag skita i normen. Det är okej Iza. Du får det.
Jag vill bara äta onyttigt idag. Det är okej Iza. Du får det.
Om jag vill dricka vin även ikväll så kan jag. Du får det.
 
Virvelvinden delade och virvelvinden grät. Jag lyssnade och ville ge minst lika mycket av mig. Ville vara lika modig. Ville vara lika stark. Så jag delade. Jag grät inte, men jag delade. Svagheter, styrkor, hemligheter. Sådant som bara sker med någon man inte känner så väl när man har alkohol i blodet. Varför kan man inte vara lika modig, lika älskande, lika tillfreds när man är nykter? Är delandet av mer värde då? Kanske. Jag vet inte. Jag tänker bara att man börjar någonstans. Jag börjar någonstans.
 
Jag tillåter mig själv idag. Känns som att jag har lärt mig massor i natt. Under gårdagskvällen och under sovtimmarna. Som att jag har vuxit. Fått vissa insikter. Jag tillåter mig själv idag. Att vara glad fast jag är trött. Att orka och acceptera fast jag är trött. Tillåter mig att vara ärlig. Att tänka fina tankar. Att tänka stärkande tankar. Att existera utan tvång. Existera utan regler. Idag är jag fri. Och tanken gör mig lugn.
 
 

Dunk

Kategori: Allmänt

Mitt hjärta dunkar otroligt ivrigt. Inte ångest. Glädje? Sockerrus? Någonting är det. Men det stör mig inte. Sätter mig med gitarren i knät. Spelar, sjunger. Vill spela och sjunga mer. Har skrivit några nya små truddelutter den senaste tiden. Det känns bra. Och jag älskar min nya lilla hejare som hjälper och pushar så mycket att det är galet. Lilla gumman ♥ Det hjälper mig så mycket att jag till och med kan försöka tro på mig själv.
 
Jag hade en fantastiskt mysig gårdagskväll. Samling av rara människor och alkohol. Jag hade roligt, blev full på ett toppensätt. 
Känner mig fortsatt lite svullen tyvärr men det ger sig förhoppningsvis. Har hållt i sig några dagar nu, med vissa uppehåll. Matmässigt rullar det på. Jag är duktig. Duktig på att inte bry mig. Duktig på att avstå träning. Duktig på att försöka äta exakt vad jag känner för. Även om jag någon gång ibland spyr litegrann om jag blir för stressad av någonting jag har fått i mig. Men det hjälper mig bara att upprätthålla arbetet framåt.

Jag är väldigt trött och ska upp tidigt imorgon, börjar klockan 7. Så nu är det sängen för min del. Önskar jag fick skeda med grannen inatt igen. Sov hos honom igår och känner mig så trygg i hans sällskap. Men det verkar som att han har börjat träffa tjejen som han dejtar lite mer frekvent. Kanske att han faktiskt håller på att falla - vad vet jag. Skulle bli ensamt om han gick in i ett seriöst förhållande...

en Kväll

Kategori: Allmänt

Det hugger i hjärtat. Förlorat. Förlorat. Förlorat. Inte tillräcklig. Inte tillräcklig. Inte tillräcklig. Aj.
Hon är jättefin. Mer än jag. Mindre än jag. Finare än jag. Annat än jag. Det högg när jag såg. Borta. Ge upp. Släpp. Jag faller. Blir illamående. Kommer aldrig. Hur ska jag någonsin kunna släppa när det känns så mycket? När hela kroppen viker sig och fylls med smärta? Jag vill ge så mycket. Så obeskrivligt mycket. En gång, fler gånger, för alltid. Vill överösa med kramar, ord och kärlek.
 
Rött in i mitt tjocka blod. Lugnare för varje klunk. Tröttare för varje klunk. Mer hel för varje klunk. 

senaste

Kategori: Allmänt

I FÖRRGÅR KVÄLL
Plötsligt blev jag ledsen. Jag var glad. Men blev ledsen. Finns ett gäng olika anledningar, det vet jag. Jag var förbi A efter jobbet på cigarettdejt. Får ett hugg i hjärtat av sådant som inte sägs och sådant jag blir påmind om. Blir ordlös och osäker och väljer att förminska mig själv i rädsla att trampa fel.
Sen har det har kommit en bebis. En liten pojke till ett hem där han sannolikt kommer att bli behandlad som en riktig liten prins. Fina föräldrar. Fin morbror. Jag blev överlycklig. Klappade händerna i luften och log inifrån och ut. Sen övergick glädjen till ledsenhet och oro. Känslor som väcks, vilja och önskan att få vara med mer än jag någonsin kommer att få. Min broar är brända utan att det någonsin var min avsikt. Trötthet är en annan avgörande faktor. Och sen några fler anledningar som jag inte vill ta upp här.
 
Sitter, stirrar. Försöker att ta beslut. Försöker att lösa. Kan inte. Vill inte. Röker. Kvider. Går inte. Motvilligt cyklar jag till affären. På väg att vända flera gånger. Funderar sjuttonmiljoner gånger på att faktiskt ringa någon. Vill ha någon som sällskap men dem jag kan tänka mig kan nog inte riktigt. Jag vill inte vara till besvär och har jag ens någon jag skulle kunna tänka mig att ringa? Tvekar i affären. Vänder. Vänder tillbaka igen. Skit också. Mätt som fan. Äcklad. Skam och skuld skär genom varje cell. Ensamheten skriker och insidan gråter. Plockar ihop en varukorg. Hunnit öppna två produkter innan jag kommit hem. Sätter på pastavatten samtidigt som jag äter macka. Ångrar mig. Stänger av vattnet. Skit också. Vill ha en kram men har ingen som i nuläget kan ge mig en. Fullföljer inte. Men lyckades heller inte att helt avstå. Tvingar mig till sängen Tvingar mig till tandborstning. Varje steg är tungt.
 
TERAPI IGÅR

Hon har flera gånger bett mig att berätta vad jag känner just här, när jag sitter i stolen, när jag sitter mittemot henne. Varje gång blir jag blank inuti. Vad känner du när du går härifrån? Vad känner du när du är på väg hit? Vad känner du just nu? Eeeeeh. Jag vet inte? Måste jag känna någonting? Vad känner du gentemot mig? Du känner så otroligt mycket i förhållande till andra och jag är ju också en människa så då borde du känna massor inför mig också. Det går inte att jämföra, svarar jag. Du och jag har en envägsrelation. Du vet massor om mig, jag vet intenting om dig, då blir det väldigt svårt för mig att bli känslomässigt involverad. Jag kan inte sätta mig in i ditt liv på samma sätt som jag kan med andras. 
 
Sen cyklar jag hem. Och jag tänker. Och så vet jag. Irritation. Så känner jag ganska ofta inför min terapeut. Och jag gillar inte att jag känner så för jag känner mig taskig gentemot henne. Jag tvivlar också. Är kritisk. Väldigt kritiskt. Inuti ifrågasätter jag hennes kompetens även om jag vet att jag inte har tillräckligt på fötterna för att göra en sådan sak. Jag funderar massor på vad hon tänker om mig. Om det jag säger, om min livssituation. Kan bli irriterad på utebliven respons - ge mig mer av dina tankar! Och undrar massor om hur hon ser på det hela. Vart har vi kommit? Vart är på väg? Vad är det hon ser som mina största "problem"? Vad tror hon sig vara lösningen? Massor av frågetecken som alltså skapar misstro och irritation. Det är nog vad jag känner inför henne. Jag ska försöka finna mod att ta det med henne nästa gång. 

Att vara

Kategori: Allmänt

Jag måste säga att jag har mått riktigt bra på senaste. Naturligtvis inte perfekt men ingen människa mår perfekt. Man har alltid små dippar och det får man lära sig att leva med - för det är så livet fungerar. Att förvänta sig någonting annat är att göra livet omöjligt för sig själv.
 
Jag blir starkare. Jag älskar och accepterar. Ser och utvecklas. Trivs och vantrivs. Och jag har tänkt massor på att jag säger (och därmed låter andra säga och tycka) att jag är för mycket. Det är faktiskt inte sant. Och jag sluta med det. Jag känner mycket - absolut, men jag är inte för mycket. Jag är inte elak. Jag vill aldrig något ont. Jag bryr mig massor ochn visar det. Känner jag så låter jag mig att känna. Jag har en stark personlighet. Och det är något som jag vill ha. Inte något som jag ska tona ned eller låta andra tona ned. För andra starka personligheter är dom som intresserar mig, som utvecklar mig och som får mig att bli berörd på riktigt. Alla människor förtjänar att vara sig själva. Jag älskar högt och lågt och jag uppskattar så otroligt mycket av min omgivning. Jag försöker att hitta någonting hos de flesta av mina medmänniskor som jag känner igen mig i. Jag försöker att förstå och jag försöker att acceptera. För utrymme behöver alla människor. Utveckling är också något som vi alla behöver. Självacceptans och självkärlek. Styrka och trygghet.
 
Jag vet till stor del vem jag är. Även om jag fortfarande har mycket att utforska. Även om jag fortfarande har mycket som jag kanske inte förstår mig på till hundra procent. Men jag är
Jag har så obeskrivligt mycket kärlek inuti som jag låter ta plats. Eftersom att jag tror på att dela med sig. Jag tror på att försöka ge och jag tror på att försöka bry sig. Jag tror på att offra lite av sig själv för andra - för då växer både andra och jag själv. Så länge man inte utplånar sig själv. Men det är nog lättare sagt än gjort.
 
Jag söker, jag letar och jag hittar. Lär mig att stå upp för mig själv genom att fundera på vad som för mig är respekt och omtanke. Älskar dom som älskar mig. Försöker att inte skrämmas. Jag lever och jag lär. JAG ÄR. Om någon försöker att få mig att känna någonting annat så är det min uppgift att försvara mig själv. Min uppgift att tro på mig själv. Min uppgift att se det fina och inte det fula. Min uppgift att se det värdefulla. Ska acceptera för att senare kunna älska.

Den felande länken

Kategori: Allmänt

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.
 
"Du är en romantiker. Precis som jag också var för några år sedan"
 
Okej. Jag är en romantiker. Du har gått vidare? Du har lämnat romantiken för att träda in i det ni alla kallar verkligheten? Har du då kommit längre? Eller kan det vara så att romantiken blev för mycket? Kändes för nära, kändes för skrämmande? Gav du upp? 
 
Känner hur jag inuti mitt huvud formar en bild av mitt fysiska jag. Armarna i kors. Rynkad panna skapar ett sammanbitet ansiktsuttryck. Stampar hårt i golvet med min högra fot. Blir en trotsig fyraåring. Vill skrika "ni förstår inte. Ni tolkar, läser fel". Sen slappnar jag av. Blir istället förtvivlad när jag inser att jag inte kan få alla att förstå. När jag inser att jag inte är som dem. 
 
Jag vet inte hur jag ska förklara, jag vet inte hur jag ska försvara. Känner hur jag behöver stå upp för mitt inre, för mina tankar, för mina känslor, men hur? Just nu blir inte mina ord förstådda. Jag är den felande länken. Hur kan det vara så? Jag förstår inte. Men jag är. 
 
Låt mig reagera. Starkt och verkligt. Med sanna känslor. Tydliga känslor. Det är inte farligt. Man klarar mer än man tror. Människor klarar mer än vad människor tror. Vi är inte små sköra höstlöv som faller till bitar av en för stark vind. 
Jag är för mycket. I jämförelse med många andra är jag för mycket. Och jag blir så ledsen när jag känner att jag inte blir förstådd. När det känns som att jag får en klapp på huvudet "Lilla gumman, du mår väldigt dåligt just nu. Du måste ta tag i dina problem. Det andra människor gör är inte personligt." "Vad ska vi göra åt Iza?"
 
Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.
 
Det är tvärtom. KÄNSLOR ÄR INTE FARLIGT. Människor går inte sönder på det sätt som många människor tror. Separera dina livssvårigheter från andras. Känn in dig. KÄNN. Backa inte. Ta inte avstånd. För det hjälper inte någon även om du tror att du räddar dig själv.
 
Och när jag försvarar, när jag försöker förklara så känns det som att det ändå är jag som är den felande länken. Jag är den som "inte begriper. Den som känner och tänker för mycket. Den som är för intensiv. Den som visar för mycket." Oj. Jag glömde att världen blundar. Oj, jag glömde att man inte alltid får vara ärlig trots ett i grunden gott syfte.
 
En text som kanske lyfter fram en känsla av attack. En känsla av att vara attackerad. Och till viss del är det så. Och det kanske kan verka inskränkt. Det kanske kanske tolkas som en sköld, som en flykt. Jag ser det inte så. Jag tänker inte så. Och jag känner inte så.
 
Återigen försöker jag att förklara. Återigen. Kommer ni förstå mig nu?
  
- Världen ser inte ut så gumman. Det fungerar inte så.
 
Världen blir vad vi gör den till.
Och alla har ett ansvar.
Inte bara för sig själva utan även för andra.
Vi överlever.
Jag överlever.
Du överlever.
Om inte annat så hjälper vi varandra att överleva.

För att jag kan

Kategori: Allmänt

Faller med huvudet mot cementgolv. Snurrar. Varmt blod och djupa andetag. Ett, två, tre, fyra. Regnet smattrar mot fönstret. Fokuserar på ljud. Fokuserar på känsla. Ingenting är på riktigt. Allt är påhittad. Den vackra pojken med leendet. Han med ögon som bottenlösa sjöar. En kyss som aldrig blev av. En saknad som alltid bestod. Regnet avtar. Solen gömmer sig.
Det luktar lik. Det luktar död. Hon vissnar, han växer. Han försvinner, hon stannar. Tre fingrar, inte två. Ingenting är på riktigt. Blodet är tjockt och smakar sött. Andas nu, a n d a s. Ingenting rör sig. Det blir stilla. Det blir svart. 
 
Här börjar och slutar allt. 
Bara för att jag kan. Bara för att människor är fria. 
För alltid, för evigt. Aldrig någonsin. 

Flodhäst

Kategori: Allmänt

Jag är väldigt trött på att varje dag behöva jiddra med matbeslut och kroppstankar. Så himla trött på det. Framförallt när jag delar det med så få. Har tankarna där så ofta men känner så sällan att jag ens kan prata om dem. Det bara upptar tid och energi från andra.
 
Igår kväll hade vi filmkväll. Med massa godgrejer. Jag somnade med svullen mage. Vaknade och bestämde mig för kaffe och cigaretter åtminstone fram till eftermiddagen. Trots att jag vaknade med vrålhunger. Det gör jag alltid om jag ätit lite för mycket på kvällen. Vid kvart över tre åt jag, Carro och Emil thaikäk. Jag borde inte ha ätit. Jag mådde bra innan, sen fick jag småkrypande ångest. Kände mig obekväm. Såg det som att jag hade två alternativ; antingen kräkas bort obehaget eller fortsätta med att äta bort det. Önskar jag hade valt det första. Men så respektfulla skulle vi inte vara idag.
Vi tittade på film idag också. Men utan snask. Min mage stod i fyra hörn och en knut och det kändes som att fettet ovanför armbågarna växte. Magen står fortfarande rakt ut och jag förstår att jag nu vägrar låta kroppen tappa de kilon som den tappat. Så har jag omedvetet gjort på senaste. Ett par kilo och jag förstör för mig själv med hets och skitmat och överätning. Kräktes en sväng på kvällen. Men det gick bara till en viss gräns. Sen rapade jag spyor. Mat uppe i strupen.
 
I övrigt har jag haft en helt okej dag. Riktigt härlig förmiddag med promenad och trevligt sällskap och lite häng hos Carre. Sen lite minigolf.
 
Trötthet och besvikelse får mig att inte vilja vara vaken längre. Jag hade tänkt sova bredvid grannen inatt egentligen. För att jag behöver det. Men jag står inte ut med närhet när jag är såhär svullen. Är så rädd att en arm ska hamna på magen. eller att svullnaden ska synas. Den tunga andningen höras. Och flodhästkänslan är inte trevlig. För vem vill ha en flodhäst bredvid sig?

New song

Kategori: Allmänt

Morgoncigarrett får huvudet att snurra precis som två dagar utan mat. Precis som fyra snabba shottar på tom mage. Iallafall för den som inte blivit heltidsrökare riktigt än. 
Det snurrar så att man måste lägga sig ner. Man förlorar världen under sina fötter. Svaghet som ger mig en känsla av styrka. Jag vill snurra igen. 
 
I will loose and win again

Face the Facts

Kategori: Allmänt

Tunga ögonlock, tungt huvud. Vaknar.
Släpper, ger efter. Tvingar och står.
Det är lördag idag. Idag får jag gå hem.
Det var fredag igår. Igår...
Det känns idag; att det var fredag igår. En fredag utan dryckesberusning.
Men en fredag med berusning.
 
Ett, två, tre. Försöker att resa på mig.
Ett, två, tre. Fruktar byxorna som hänger på stolen.
Ett, två, tre. Res dig upp tjocka hora.  
 
Sörplar cola zero. Sängar som ska bäddas. Magen som gör sig påmind varje gång jag böjer mig.
Jag får inte plats i mig själv idag.
 
Vad var det hon sa?
"Du bli tjock Iza! På semester. Du gå upp i vikt?"
 
Skrattar generat på utsidan.
Gråter inuti.
 
"Du känner inte? På kläder? Det syns!"
hon härmar en bodybuilder som är så pumpad att armarna knappt får plats.
Som när armarna står rakt ut från kroppen ni vet.
 
Ingenting går ihop.
Nothing makes sense.
 
Idag känns det som att hon hade rätt igår.
I kroppen. Det känns. Till viss del på grund av det som sas igår.
 

Kompensation

Kategori: Allmänt

Knäpper upp tajta byxor. Jeans. Jag har aldrig på mig jeans. Just dessa jeans har jag inte kunnat ha sen typ förra hösten. De är mina tjockisjeans men jag har varit för tjock för dem också. Men sommarens alkoholkonsumtion, uteblivna träning och uteblivna kosthållning har tydligen lett till ett par kilo neråt.
 
Idag är jag lite rädd. Mitt första arbetspass är snart genomfört (började vid 14.30 igår och går av 11 idag) och det som alltid är så svårt för mig på jobbet - mat - har varit svårt även denna gång. Känslor och begär som jag inte har känt på länge kom tillbaka som på beställning och gårdagen avslutades  med ett rejält magont kombinerat med livsångest.
 
Min sommar har varit annorlunda. Jag läste någonstans om en tjej som levt med bulimi väldigt länge som tillfrisknade genom att "tvinga sig" till fysisk och psykisk vila gällande mat och kropp. Vilket för mig skulle innebära försök till noll träning och totalt icke-regelstyrd mathållning. Ingen kompensationsträning, ingen träna-för-att-sen-få-äta-träning. Och om det är godis jag vill ha till frukost så tar jag godis till frukost. Vill jag ha kaffe och en cigarett så går det också bra. Detta har jag intalat mig under min semester och försökt leva utefter. Det har gått förvånansvärt bra. Antagligen tack vare mitt sociala liv som varit väldigt aktivt. Ihärdigt illamående har också "hjälpt".
Min ångest inför just mat och kropp har inte alls varit lika stor som den brukar och jag har inte känt mig jagad på samma vis. Att ständigt tänka och känna sig tvingad att följa egna små regler är otroligt påfrestande. Det gör varenda människa galen. Lever du så i 12 år så tar du slut. Jag har tagit slut. Jag orkar inte och måste pröva någonting annat hur läskigt det än är. TVÅNG har jag alltid levt utefter. Jag är allergisk mot tvång. Jobb är tvång. Och nu har jobbet satt igång igen. Den direkta konsekvensen blev (en förhållandevis liten) hets. Jag har därför hamnat i ett dilemma...
 
Den omedelbara reaktionen på kontrollförlorat ätande blir för mig en känsla av att vara jagad. Panik. Behov av förändring. Planer som smids. Regler som skapas i mitt huvud. Nu har ju jag bestämt att jag inte får använda mig av min vanliga kompensationsmetod - träning och svält. Jag har sagt att jag ska ge kroppen vila och någorlunda tillräckligt intag (kanske inte näringsmässigt men hungers- och känslomässigt). Men samtidigt är jag livrädd för att gå upp i vikt. Jag klarar inte att gå upp det jag nu har tappat (även om det bara är ett par kilo) utan att hamna i min oändliga snurra igen. Så hur gör jag nu?! Hjälp?
 
Det är jättejobbigt. Lugnet jag tidigare kände är som bortblåst. Jag klarar inte att "leva fritt" om jag samtidigt sätts i tvång (i detta fall; jobb). Kände mig förut på väg och nu är jag bara rädd.
 
Tilläggas till sommaren bör att kompenserandet fortfarande till viss del kvarstått. Det har bara bytts ut. Jag har rökt och snusat mycket som svar på min hunger. Har jag fått i mig för mycket (inte nödvändigtvis hets utan snarare överätning) så har jag kräkts. I skogen, på kompisars toaletter, i plastpåsar, på restauranger. Men som sagt, för mig är kräkningen ett hjälpmedel för självbevarelsedriften. Jag har konstigt nog fått för mig att utan egentlig anledning kunna gå till toan för att spy. Fast jag kanske inte ätit på hela dagen. Fast det bara är vätska som kommer upp. Efter en kopp kaffe kan idén komma som en blixt på en klar himmel. Och det har fungerat som lugnande. Det har varit väldigt stressbefriat.
 
Nu vill jag skita i hungern som växer i magen på grund av ätandet igår kväll. Jag vill hålla mig till kaffe och ta en rask promenad eller en springtur. Jag vill skriva en dietplan, väga, mäta och hitta fantastiska mirakelpiller på nätet. Men samtidigt vet jag ju att det bara sätter igång min karusell igen. Jag funderar. Massor. Jag måste vara vaksam nu. Och det är så svårt för mig att vara det. Men jag måste försöka. Och jag ska försöka ta hjälp av andra. Berätta. Prata mer. Vara mer öppen. Kommer det hjälpa? Hjälper det om jag känner mig mindre ensam? Jag får inte tappa det här. H J Ä L P
 
Vännens kloka ord från igår finns kvar i mig. Jag känner mig starkare. Jag känner mig mindre personligt angripen än vad jag gjorde innan jag pratade med henne. Det ska jag stå fast vid. Det kan hjälpa mig lite. Och idag kommer mina pojkar hem. Jag saknar dem och ska krama dem tusen gånger om.

Ångest dämpas av kärlek

Kategori: Allmänt

Kvällsångesten fick mig att höra av mig till en vän som jag inte varit nära på väldigt länge. Hon sa massor av klokt. Massor av fint. 
 
"Om vi andra skulle ha våra 'hearts on our sleeves' som du har skulle vi inte orka någontig. Du är ju otrolig som orkar visa och ge så mycket kärlek!"
 
"Om någon säger eller gör någon mot dig så är det troligtvis inte för att han/hon tycker illa om dig utan för att de inte har det mod som du har. Det är starkt det du gör."
 
"För att vanliga hariga människor känner inte lika mkt som du, vännen. Du är en känslobomb. Minsta lilla känsla blir tusen ggr starkare hos dig än hos någon annan."
 
Det var en liten del av vad jag behövde. Alltid så törstig. Alltid så svag. Alltid så självnedlåtande. Och precis som hon visste så skrev hon också "Synd bara att jag vet att du inte tar åt dig av något av det här 😕". Vilket fick mig att ta åt mig mer. Det var så fint gjort. Så fint skrivet. ❤
 
Jag har haft väldigt ont idag. Ont i hjärtat 💔 Orkeslös, viljelös, hopplös. Det finns för lite kärlek i världen. Alldeles för lite. Och det gör mig så ont. Imorgon ska jag ringa en vän som jag tror att jag har gett för lite på senaste. Fått för mig att hon behövt mer än jag faktiskt har förstått. Måste ringa och berätta. Visa att jag visst finns. Visst bryr mig. Visst älskar. Åh. Hoppas inte jag lyckats förmedla någonting annat. Det vore så hemskt om jag fått henne att tänka och känna annat. Så som andra ibland får mig att tänka och känna. Nej. Det kan inte vara så. 
 
Så svårt att räcka till. Så svårt att inte bry sig om alla som inte bryr sig. Mitt  livsproblem är att jag bryr mig även om människor som inte bryr sig om mig. Det gör att jag gång på gång krossas. Springer in i vägg efter väg. Spik efter spik går rakt igenom mitt hjärta. Utan att "de som inte bryr sig" kan förstå. Är det mitt ansvar eller deras? Kan man älska för mycket? 
 

IMPOSSIBLE

Kategori: Allmänt

Tell them I was happy
And my heart is broken
All my scars are open
Tell them what I hoped would be
Impossible, impossible
 
 
Jag har svårt att hantera trötthet. Förväxlar känslan med sorg och ångest och blir alldeles missmodig. Något litet blir till något stort. 
 
Det är söndag idag. Kan vara allt möjligt jag känner inuti. Min söndagsångest kan rimligen innehålla både det ena och det andra.  Imorgon är semestern slut och jag börjar jobba. Kvällar med för mycket dramatik och tydligt ställningstagande från min sida. Jag har ingen aning vad jag ska göra med mig själv sysselsättningsmässigt. Och igen; att sätta ner foten har fått mig att ifrågasätta min rätt att göra det. Och min möjliga överdrift. Går jag för långt? Rädd för vad som rör sig i ett helt gäng människors huvuden angående mig just nu. Vill gå tillbaka och ändra. Ta bort och sudda ut det jag möjligtvis ställer till med. Förklara mig. Få människor att förstå. Så rädd att bli missförstådd, feltolkad, omgjord. Jag pratar för mycket. På senaste har jag pratat för mycket. Med för många. Jag blir rädd. Mycket av det jag har sagt på senaste kan ha kommit fram fel. Rädd. Gå tillbaka. Ta tillbaka. 
 
Är mycket ledsen inuti idag. Väldigt mycket sorg. Ostadig och osäker. Min profil som människa känns bara som för mycket. Jag vill förminska mig. Förminska den plats jag tar. Förminska känslor. Låta folk slippa mig just nu. Går det? Känns som att jag kliver för hårt. Snubblar in gränslöst. Tar en plats jag inte förtjänar. Gör för mycket, säger för mycket. Tar för mycket, ger för mycket. Jag vill verkligen förminskas. Jag är för mycket just nu. Står knappt ut själv och kan inte klandra om andra inte heller gör det. 
 
Falling out of love is hard
Falling for betrayal is worse
Broken trust and broken hearts
I know I know
Thinking all you need is there
Building faith on love and words
Empty promises will wear
I know I know
 
Jag behöver tröst och kramar. Närhet, ömhet, kärlek, förståelse, omtanke. Står inte ut i mitt eget sällskap. Varenda cell i kroppen skriker FÖRLÅT. För allt. Till alla. För den jag är. För sådant jag gör. För sådant jag tänker och för sådant jag känner. Ska vi korsfästa mig? 

Still fighting

Kategori: Allmänt

Ångest. Lämnar mig inte ifred. Nattäter kall pasta med händerna direkt ur kastrullen. Medan min fina vän snusar i min soffa. Vill mer och längtar till ensamheten. Klockan 11.45 är det bara jag. Och pastakastrullen och ketchup, hamburgerdressing och crème fraîche. Vidrigt. Riktigt äckligt och geggamojjigt. Men först en TipTop. Sen pastan. Hatar med varje tugga. HATAR med varje andetag. När ögonen trycks ihop. När magen svullnar och formar en gravidkula. På tal om gravid så skrev jag till tjejen i mitt absoluta favoritpar på denna jord. Som jag ser upp till och respekterar. Hon är höggravid. Vi pratar mindre än en vecka kvar. Jag sms:ade igår förmiddag. Hon svarade inte. Det gör ont. Jag vill gömma mig och inte finnas till. Vara någon annan. Jag vill byta. Till en bättre. En lättare. En finare. 
 
Krossa alla fönster. Kan inte hålla ögonen öppna. Nu får jag sluta dem. Nu ska jag sova. Igen. För alltid. Dröm fint. Då blir du lycklig. Det smakar rödvin i min mun. 

Sömnlös

Kategori: Allmänt

Kan inte sova. Trots fint flickebarn vid min sida. Trots alkohol i kroppen (på grund av alkohol i kroppen?). 
 
Jag var mycket hos Å i Stockholm. Hon har alltid varit en stor trigger i mitt matbeteende och fanns med under hela hösdtadietiden. Hon har alltid haft en fantastiskt yttre. Fantastisk, liten, späd men kvinnlig kropp med ett vackert ansikte. Jag har alltid känt mig underlägsen. 
 
På väg till henne ska jag handla. Då tar det tid i affären. Vad kan hon vilja ha? Vad kan jag välja som hon kan äta mycket utav och som jag kan äta mindre utav? Konstiga tankar :( Korv. Makaroner. Rostad lök. Ketchup. Dressing. Pesto. Jag ska äta bara korv. Med sås och ketchup. Sen tänker jag att jag kokar makaroner med pesto till. Det kan hon ta. Och hon älskar rostad lök. Det får det bli. 
 
Vi ska koka kaffe. Står inte ut med hennes tomma kyl. Står inte ut. Står inte ut med rester som hon slänger. En cola som hon väljer att hälla ut. En chokladdoppad riskaka som hon väljer att slänga istället för att behålla till ett senare tillfälle. Dessa konstiga matbeteenden. Är det inte konstigt? Jag slänger bara om jag tänker att jag inte får äta senare. Skulle släng riskakan av rädsla att äta den vid fel tillfälle. Hur tänker hon? Fan om hon tänker likadant.
Jag står inte ut. Finns ingen mjölk till kaffet. Jag kan absolut dricka svart. Men klarar inte av att slappna av om hon också ska göra det. Går till närmsta affär och köper mjölk. Det tar tid. Jag måste köpa något mer. Någonting till kaffet. Något som hon kan tycka om. Ivrig, stissig, stressad, jagad. Funderar. Går fram och tillbaka. Läser kaloriinnehåll. Det får inte vara för lite. Det är sommar. Och hon är svårmatad så jag väljer glass. Står länge vid glassdisken. Läser, funderar. Väljer efter stor eftertanke ett stort paket vaniljglass. Jag såg ett tomt vaniljglasspaket i papperskorgen. Alltså äter hon det. Alltså har hon slut. Alltså är chansen stor att hon behåller paketet och äter mer även när jag inte är med. Hatar mina sjuka tankesätt. Känner mig som det vidrigaste i världen. 
 
Dukar upp med stora skålar. Stor sked till henne. Liten till mig. Jag vill inte ha. Men ska ta en klick i kaffet bara för att. Fan också. Försöker att göra saker så att hon ska sätta sig först. Så att hon ska ta först. Så att jag sen bara kan ta en klick i mitt kaffe när hon redan serverat sig själv. Tänker hon likadant? Vet hon att jag vill att hon ska börja. Skit också. Alltid denna spänning när det kommer till mat i närheten av henne. Jag vill inte väcka misstankar. Sätter mig först. Tar en klick i kaffet. Hon tittar. Och härmar. Skit också. Hon lägger inte upp mer i sin skål. Stressen inuti ökar. Står inte ut. Blir inte lugn. Inte förrän jag får se henne äta rejält. Men det går inte. Jag erkänner mig förlorad. Vill bli arg på henne. Men tvingar mig att se det absurda i mitt beteende och försöker istället tänka på någonting annat.
Får inte jag kontrollen över henne så brukar jag alltid tappa kontrollen på mig själv. Sagt och gjort. Tar mer glass i min kaffekopp. 
 
Hon vet. Det är uttalat nu. Hon plockade upp mina antidepressiva första dagen jag kom till henne. Jag fick panik. Sträckte mig efter asken. Ville inte att hon skulle läsa. På asken står det "mot ätstörning och depression". Hon vet ingenting om mitt mathelvete. Hon förstod. "Har du någon mer diagnos som inte du har berättat om!? Det måste du ju berätta. Du vet ju att jag inte dömer". Fan också. Finns ingen utväg. "Äsch, då googlar jag på din medicin". Instängd i ett hörn. "Har du tvångssyndrom?" "Nej" "Har du epilepsi" skrattar lite grann; "nej". "Bulimi!?" Tystnad. Nickar. "Men jag orkar inte prata om det. Jag vet inte vad jag ska säga".
 
Hon reagerar inte så mycket. Jag vet inte hur hon reagerar. Ett "mhmm" kanske. Ett "ja, det har ju att göra med att du alltid straffar dig själv". Jag tror att jag ogillar det starkt. Ogillar att ha henne vetande. Nu kan jag inte spela på samma sätt längre. Nu kan jag inte skydda henne från min värld. Jag vill inte visa henne denna sida. Det gör ont. Det stressar mig. 
 
Nu har jag ett par dagar drömt om henne. Om henne, om kroppar, om mat. Jobbiga drömmar. Väldigt jobbiga. Där hon ständigt "vinner" och där jag ständigt "förlorar". Nu är även hon med. Men inte här. Inte än. Kanske aldrig. Vågar inte. Vill skydda. Pärlan. Oskyldiga fina som inte ska behöva besväras av mat och kropp. Är rädd att hon ska bli negativt påverkad och indragen. Jag har som sagt aldrig förstått hennes relation till mat och det blir därför svårare för mig att berätta om min egen. 

Aldrig tillräcklig

Kategori: Allmänt

- Nog om mig, hur mår du?
 
- Mycket ångest på senaste. Så jag mår sådär faktiskt :( Vet inte hur jag ska hitta en lösning
 
- Det här kanske kan vara en lösning. Vill du prata om det?
 
- Jag vet inte om jag har så mycket att säga?
 
- Äsch, det vet du ju. Du har 60 sekunder på dig att lista ut vad du ska säga så ska jag klä på mig. Sen ringer jag. 
 
Fina, fina, fina Sebastian. Föredetta pojkvännen som känner mig utan och innan. Som fick tre år av hela mig. Alla mina sidor, bra som dåliga. Han tror på mig så fint ❤ Och han stöttar mig så fint ❤ Han avskyr när jag mår dåligt och vill göra allt för att få mig att må bra. Vi pratade en timme. Han pratade. Jag lyssnade.  Jag pratade. Han lyssnade. Killen är fantastisk. Jag älskar honom. Men som en bror. Det är ett skit att jag inte är kär i honom. Det vore så smidigt. Vore så bra, vore som rättvist. 
 
Jag är alltid så ledsen över att jag inte kan säga till honom hur "bra det är", "hur mycket jag trivs med livet, med mig själv och med min sysselsättning". Jag önskar jag kunde, men det vore att ljuga.
 
Just nu är det verkligen totalt upp och ner. När jag inte sover vill jag fly verkligheten genom att försöka somna om, äta mig berusad eller dricka mig berusad eller röka mig nikotinsnurrig. Står inte ut annars. Står inte ut med tankar på kompisar som jag känt mig så nära som nu är så långt borta. Står inte ut med tankar på D. På Benjamin som var så fin för att sedan fullkomligt ignorera. På andra människor som respektlöst och känslokallt hugger av sina medmänniskor vid fotknölarna. Står inte ut. Längtar efter vänskapskärlek och kärlekskärlek som saknar gränser. Som saknar hinder och obekvämlighet. Som bara är ärligt, äkta och älskande.
 
Jag blir så ledsen. Över att jag är ledsen. Över att jag känner mig ensam. Övergiven. Svår att älska. Fylls med tvivel - är jag för ful för världen? För tråkig? För tjock? Du är för ful. Du är för ful. Du är för ful. Det snurrar i huvudet på mig. Operationer som jag vill göra. Förändringar som jag vill åstadkomma.
 
Om jag vore vackrare - skulle ni älska mig då?